lördag 26 november 2016

Det är inte du, det är jag.

Vi måste göra slut. Du och jag, blogspot. Jag har hittat en ny älskare vid namnet ratata. Om du vill stalka mej på avstånd eller kanske till och med bli vän med min nya partner ska du klicka dej in på:


Misströsta ej, vår tid kommer alltid att vara bevarad här hos dej, för alltid. See you never, blogspot.

(Jag har alltså flyttat min blogg till en ny adress ifall det blev oklart för någon. Om så var fallet, snälla lär dej att identifiera allegorier.)

söndag 23 oktober 2016

Femi-vadå-nist?

Saker en blir tillsagd på krogen klockan nolltvånollnoll:

Du kallar dej feminist endast för att få ha konstig hårfärg och galna ögonbryn.

Du kallar dej feminist för att få ligga mer.

Du har inte fått ligga så därför hatar du män.

Du kallar dej för feminist så att du ska kunna hora runt med gott samvete.

Du är en mediekåt feminist.

Du är feminist så att du slipper raka dej, latmask.

Du kallar dej feminist för att du ska ha en god orsak att ta mitt jobb.

Du kallar dej feminist för att du tror du är bättre än alla andra.

Du är feminist så att du kan hacka ner på alla andras åsikter.

Du kallar dej feminist endast för att det är trendigt.

Du är säkert en av alla de där 20-nånting, mentalt ostabila, bisexuella, veganska, humanistiska feministerna.

Du är en såndär feminist som vill bli våldtagen.

Mitt ständiga svar till dessa alkoholstinna machomän: Jag är en feminist och inget annat. Googla! *avfyrar ett stort leende och stegar iväg på det mest fabulösa sätt någonsin*

Vad är den galnaste eller mest missförstådda uppfattningen du har hört?

Och ja, jag kommer kanske att vara din chef en dag. Och ja, jag kommer att ha konstigt hår, Och ja, jag kommer att ha galna ögonbryn. Och ja, jag kommer att vara hårig. Frågor på det?

tisdag 18 oktober 2016

Pretentiös prosa eller poesi - pfft.

Höstmörkret kryper sej på, närmare. Omsluter kroppen och tvingar ögonen att utveckla ett obefintligt mörkerseende. Vi läser Onda boken i en litteraturkurs och jag känner hopplösheten och icke-existensen gripa tag om mej. Jag söker fram Melissa Horns album fullt medveten om att det är att välja tårar framför skratt. Jag går på en författarträff och lyssnar på ensamheten och det eviga vardagskriget. Jag sneglar på ett par snälla ögon men vågar inte sjunka in i något nytt.

Jag stör mej på att så mycket är obekvämt. Kläder som skaver. Armhålor som alltid har utlösning vid fel tillfällen. Huden som kliar. Vinden som biter tag i allt nedanför kjolfållen. Nyckeln som aldrig låter sej vridas om på första försöket. Personer som säger saker en inte vill lyssna på. Dammtussar som envist växer i hörnen fastän ingen orkar bry sej. Klockan som rytmiskt tickar när en vill stanna upp och andas. Texter som aldrig uppfyller den ursprungliga idén.

Höstmörkret kryper sej på, närmare. Spegeln ljuger ständigt oberoende hur länge en stirrar. Vi läser Onda boken, det kryper i skinnet och spegel ljuger alltid. Jag lyssnar på Melissa och fångas upp av det allmäktiga ögat som säger mer är tusen ord. Mer är en bildtext som tragglar sej fram i tre obegripliga stycken.


måndag 10 oktober 2016

Inte lika ung men lika dum.

I helg har jag på ett eller annat sätt förkroppsligat en 15-årig Lina. Jag har varit starstruck över Veronica Maggio som jag fick krama (?!?!?!) Jag har dansat fuldans på Tavastias lauantaidisco. Jag har skrattar åt de dåligaste skämten i historien. Jag har återförenats med min andra hälft, Bella. Och jag har känt mej alldeles trygg, lycklig och älskad på samma gång. Sådär som endast en tonårskärlek kan få en att känna.

För att inte bloggosfären ska korvstoppas med allt för många berättelser om Maggio så ska jag inte gå in på detaljer. Kolla istället in Bellas inlägg men massa bilder från helgen.


När jag kom hem på söndagkväll var jag helt matt av alla sinnesintryck från kvällen och jag kände att jag måste processa detta på ett bättre sätt än att stirra in i väggen. Så jag tog min kamera, lite merch vi fick på meet 'n' greeten och en del av min utstyrsel till årets bloggala och satte mej ner i sängen.


Här är fyra av de bilder jag knäppte. Jag gillar hur benen blir två små korta stumpar under kjolfållen. So kjuut.


Där står Maggio och håller om honom medan jag väntar på min prins. Lol, orka heterohetsa. Where you at, my princess?

Twirl it baby, twirl it.

Och för alla er som undrar: ja, jag ska följa bloggalans kläkod i resten av min utstyrsel(?) Jag insåg just hur fult ordet outfit är och försökte hitta en svensk motsvarighet och utstyrsel var det enda alternativet. Ugh. Jag ska allt komma på ett bättre ord. To be continued.

Nu börjar jag även grubbla över om den här bloggen mittiallt förvandlades till en livsstilsblogg?! Fast det kanske den redan är. En livsstilsblogg som skilldrar den unga humaniststuderandes liv. Jag ska redan nu sätta mej och börja plita ner min kommande bok, Den unga feministens lidande - en hungrig vegans berättelser.

tisdag 4 oktober 2016

Mens mens mera mens.

Det är mensvecka på X3M och Menskligt pysslade ihop en menslista behöver jag förklara mer?

Känslan när du fick din första mens?

WOOOOHOOO!!

Hur har du koll på din menscykel?
Tyvärr har jag allt annat än regelbunden mens, så nej.

Med vem pratar du om mens?
Typ alla som vill eller inte vill prata om det. Men konstigt nog nästan aldrig med nån som tillhör 'den äldre generationen'.

Har du nån gång blivit överrumplad av din mens?
Ja, den där ena gången på en förfest när jag plötsligt fick en liten mensdusch i brallan just före vi skulle hoppa på bussen till Åminne. Det var inte så värst uppskattat eftersom jag skulle kissa i skogen resten av kvällen.

Den pinsammaste situationen din mens har utsatt dig för?
Kanske när jag befann mej i ett hem över en helg som inte hade någon roskis i badrummet och jag blev tvugen att slänga alla mina nerblodade bindor i köket. Att spatsera till wc:n med en oanvänd binda, nemas problemas. Men att vifta med en använd binda framför en hel familj, piiiiinit värre ju.

Hur ont gör din mens när det är som värst?
Ett mellanont magknip som endast gör mej sur och tvär.

Vad tycker du om din mens?
Länge har jag känt ett starkt hat mot den för att den inte fungerar som den ska. Men egentligen är jag smygglad över att jag slipper hela mensgrejen just nu. Läs mera om min menstruation och alla dess satans problem här (del 1, del 2, del 3) om du är en nyfikenjävel.


Ditt bästa mensminne?
En midsommarsnatt när jag och min bästis hade mens samtidigt och avrundade natten med att krypa upp i soffan men choklad och en dålig film. Synkad mens är den bästa mensen.

Designed by the mensqueen herself, Clara Henry.

torsdag 29 september 2016

Att kippa efter luft.

Lathet måste ju vara ett av de vanligaste personlighetsdragen. Har ni någonsin hört nån säga: Och jag e verkigen inte lat! Aldrig att jag sku ligga i soffan en tisdagkväll och stirra mej blind på Netflixskärmen!" Nä, att vara lat måste ju vara ett av de mest frekventa uttrycken tillsammans med jag har dåligt lokasinne, jag tycker om att resa och jag älskar mat. Dessa fraser är ju så urpumpade att de helt tappat sin betydelse. Jämför till exempel med gårdagens trevlig, snäll och omtänksam. Om alla är det är igen det.

Men det var inte ofta förekommande beskrivningar av jaget som jag tänkte skriva om. Nej, det var ju varför denna otroliga lathet finns och är den ens tills nytta?

Om jag talar för mej själv så är det det där med att komma igång som är svårt. Att börja städa, att börja läsa, att börja skriva. Just nu verkar det som att det är just de här tre sysslorna som mitt liv kretsar kring. Läsa, skriva, städa. Och sen det självklara: äta, sova, bajsa.

Jag har en klart syn på precis vad som måste bli gjort. Hur mycket, hur snabbt och tills när. Men ändå jobbar min kropp frenetisk med att nåla fast mej i soffan, sängen eller golvet om det riktigt vill sej. Varför tävlar hjärna och kropp så hårt emot varann? Varför kan de inte ta varandra i hand och leda mej till dammsugaren?

I dagarna när det mest intressanta i bloggvärlden är Linns vardag som sjukskriven, kan jag inte låta bli att dra paralleller. Jag undrar över om soffbunkring beror på en annars ganska prestationskrävande vardag. Kanske försöker kroppen säga åt mej att sitta ner, ta det lugnt och samla kraft. Om så är fallet säger jag tack lilla kropp, tack för att du tar hand om mej. Då gäller det bara att få hjärnspökena att sluta piska mitt samvete varje gång jag drar filten över mej och trycker på play.

Som jag kanske nämnt i ett tidigare inlägg så var början av sommaren en enda lång utandning. När jag landade i Vasa efter vappen och hade en hel månads ledighet framför mej så tog kroppen tag i hammaren och spikade ner mej ännu hårdare i sängen. Det första studieåret hade satt sina spår och jag vara okapabel till en enda tanke utanför äta, sova, bajsa.

Och huhhu sådant dåligt samvete jag hade. Och huhhu så jag skämdes. Jag skämdes för mamma och pappa som måste se mej zombiewalka från säng till soffa. Måndag till söndag. Ibland låtsades jag sysselsätta mej (gå in i ett annat rum och påta på diverse ting) för att slippa se mammas besvärade, medlidande blick. För att slippa frågan: Ska du inte göra nåt idag? Ska du inte... Ska du inte... Men när diskmaskinen, tvättlinan och ett halvhjärtat gympass tömmer dagens enerigförråd så finns det inget rum för kreativitet, social samvaro eller andra måsten.

Så när sommarmånaden närmade sej sitt slut och jag visste att jobbet låg runt hörnet så var det bara att avsluta hede löjpase (som någon österbottnisk farbror eller faster som bojkottar psykisk ohälsa skulle säga) och börjar baka kakor på rullande band till Vasaborna. Och visst hjälpte det. Visst tog jag mej upp. Kanske inte enda upp till ytan. Men jag räcktes dit om jag använde ett bamburör att andas genom.

För att make it til' you make it behöver du: en dusch, smink, blommiga kläder och en stort tillgjort leende.

Ibland simmar jag ryggsim i en spegelblank sjö och ibland är mitt bamburör så långt från ytan att en inandning gör mej vimmelkantig (som när en länkade ihop sugrör efter varann på barnkalas och tävlade om vem som kunde sug upp cokis med längst rör).

Igår var det medelålders människor som tappade sitt bamburör. Idag är det halva universitetet som rusar runt och kippar efter andan.

lördag 24 september 2016

Män gör mej rabiat.


Jag vet inte varför jag blir så arg. Ilskan ligger så nära ytan, hela tiden. Den blir till en snabb quickfix. Den finns där för att maskera allt det andra som ligger där, blubblar och fräser. Jag är så himla arg.

Jag är arg på muminpappan när han tvingar muminmamman att behaga.
Jag blir arg när killgäng på gatan vägrar flytta på sej.
Jag blir arg när mannen i skolköket ropar på den unga kvinnan med noll respekt i rösten.
Jag blir arg på män som är jävligt dåliga i säng.
Jag är arg på alla manliga filosofer som mjölkar all tid i föreläsningssalen och försöker briljera med orden, simmig blick, olika -ismer.
Jag blir så arg när kvinnor berättar om pojkvänner som bränner det sista tålamodet som finns kvar.
Jag blir så arg över alla heteronormativa meningar som grammatikern tvingar oss att analysera. Ove bygger huset medan Mia kokar kaffe.

Aktant, predikat, nominalfras.
Mitt hopp går i kras och hela världen gör mej rabiat.


bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar