måndag 26 januari 2015

Glutaminets era.

Att befinna sig i en källarvåning där golvet är halt av gammal svett och testosteronnivån håller på att spränga taket är idag en helt vanlig fritidssysselsättning för alla olika åldersgrupper.Kroppen har blivit som ett personligt varumärke. Politiker och kändisar flaggar stolt med sina Crossfit,- triathlon- eller marklyftsrekord. Inte skulle man förr ha stoltserat med hur många mormorsrutor man kan virka på 30 minuter eller hur symmetriska ens lerskålar blir. Så att påstå att kroppen har blivit vår samtids populäraste hobby skulle vara en underdrift. En livsstil, en tävlingsgren och ett leverne skulle vara en korrektare beskrivning av sanningen.

Vad är en hobby? Övergången till livsstil sker kanske när man börjar delta i tävlingar och tvingar sig själv att öva och träna för att bibehålla sina resultat och färdigheter. Man skulle kunna dra en gräns mellan avstressande sysselsättning och en energiätande utövning som gör att jobb och studier lider. När man börjar tjäna pengar på sin såkallade hobby har övergången till ett leverne redan skett.

Budskapet om att ens kropp är viktig och värdefull är något man har svårt att undgå i dagens samhälle. Ett nytt sätt att uppehålla denna omtalade fysik dyker upp varje dag, dieter och träningsprogram flyger omkring i merdierna. Stenåldersmat, rawfood, glutamin- och keratintillskott finns hemma i var och varannat köksskåp. Man kan undra hur långt denna trend kommer att gå innan den välter över till en annan extrem.

Denna fasansfulla hets kring kropp och utseende har sina fula baksidor som nu flåsar oss i nacken. Vågar vi titta bakåt och se självkänslor krossas och ätstörningar komma till liv? Den optimistiska tanken om att denna samhälleliga träningsfas kommer att insyra nästa generation med hälsosammare levnadsvanor är något jag inte skulle satsa ett enda ekorrskinn på. Vi går nästan konstant från den ena extremen till den andra, från fetma till anorexia, från anorexia till träningshets. Så om kurvan upprepar sig kommer denna “hälsosamma” trend att endast föra med sig någonting ont för yngre generationer.

Under hashtagen #nopainnogain kan man hitta 13-åringar som publicerar bilder på sina transformationer under sina dieter och träningsprogram. De flexar sin muskler och visar hur mycket deras rumpa har växt. Scrollar man längre ner kan man hitta 17-åringar som tränar inför bikini fitness tävlingar. Förutom att de får publicitet på sociala medier får de även betalt för att uppdatera om sin livsstil, framgångar och personbästan.

Att se dethär hända över hela jordklotet får mej att reflektera över den informationen jag fick när jag var 13 år och friidrottade. Varken flickor eller pojkar fick då träna med tilläggsvikter (man skulle alltså bara använda sin egen kroppsvikt) och styrketräning skulle bara utövas 2-3 gånger i veckan, resterande dagar skulle vara grenspecifik träning. De här riktlinjerna var viktiga att följa efter som ungdomarnas kroppar ännu utvecklades och det kunde vara farligt att träna med mycket tilläggsvikter. Vad händer då när den grenspecifika träningen faller bort och styrketräning är det enda som är kvar?

Kroppen är en viktig del av oss, det kan ingen förneka. Men det är viktigt att hitta balans i vardagen och att inte spendera alla sin fritid på det där hala svettgolvet. Det skulle kanske vore en idé att sätta sig ner, ta en vilodag, låta testosteronnivån sjuka och sticka några mormorsrutor.

tisdag 20 januari 2015

Nykterhetens skam.

Finland.

Paradoxernas land.

Vi hyllas för vårt "välfärdssamhälle", PISA-resultat och socialskydd. Samtidigt toppar vi de flesta listor gällande alkoholrelaterade dödsfall, självmord och våld i hemmen. Jag har alltid varit intresserad över hur detta går ihop.
De myter som finns om oss finnar och vår kultur är alla negativa. Överdifter, skulle någon påstå, "Not all Finns!" skulle en finlandssvensk som sjunger i kör på tisdagar och driver sin feministiska agenda resterande dagar hojta. Man brukar säga att i alla skämt, myter, berättelser osv. finns det åtminstone en gnutta sanning. Finnar är alltså kollektivt deprimerade och försöker glömma allt genom att hälla i sig litervis av alkohol.

Kyla och alkohol är något som verkar gå hand i hand. "Drick lite mer så känner du inte kylan!" är ett råd som man kan få höra i såväl Ollis-kön i Vasa, i urskogen i Ryssland eller på gatan i Utsjoki året runt. Så att inta detta gift på en regelbunden basis är en av de mest normala och accepterade fritidsaktiviteter en finne kan ha.

Vad händer då om en bestämmer sig för att det får vara nog? Julen och nyåret passerade även detta år i alkoholens tecken. Den ena helgen bestod av alkoholiserad släkting som alltid ställer till problem och förstör allt som ens kommer nära ordet julefrid och den andra helgen bestod av ett gäng måttligt berusade ungdomar, vars ilska/sorg/depression/hämd/svartsjuka bröt ut allt efter som klockvarven slog jämt. Så jag bestämmer, efter de här inte alltför gemytliga tillställningarna, att jag tänker hålla mig nykter i exakt 100 dagar. (Ja, jag hakade på YLE:s #100päivää i stället för den traditionella vita månaden.)

Låt mej presentera några reaktioner jag har fått om mitt beslut:

" Vah?! Du, av alla människor? Jag kan inte säga om det här är en bra eller dålig sak..."

"Näh, Lina nu måst du nog skämta!! Lova mej att du gör det i bara 50 dagar, sen super du, sen kan du göra 50 dagar till. Annars går de ju int! Härreguuuud!"

Andra reaktioner har jag inte fått eftersom jag inte berättat åt någon annan, i rädsla om vad deras reaktion ska vara. Hör ni det?! Jag är rädd för vad folk ska säga om att jag gör ett bra, hälsosamt beslut för mej själv som omöjlig kan vara något annant än positivt. Det här är vansinne i mina öron.

När man väl är på festen är det ju lätt att skylla på saker som att "Jag fick ingen skjuts så jag tog bilen.", "Jag jobbar imorgon, kan inte ha krabbis." eller "Jag har inga pengar just nu." Men 100 dagar är länge, bortförklaringarna kommer ta slut långt innan april. Vad fan ska jag säga då?

Min katt drack upp all min öl.
Jag har fått en sjukdom som gör att min kropp ruttnar vid förtäring av alkohol.
Gud har sagt att han skickar en exorcist till mej om jag rör en vinflaska till.

Ovanstående påståenden är sådan jag kan använda om någon frågar mej kl: 03 på natten varför jag inte vill delta i hens "göra-en-vak-och-dyka-efter-gammelgäddan-i-sjön-mitt-i-vintern"-projekt. Hen kommer att vara 100% övertygad, tro mej. Problem löst.

onsdag 14 januari 2015

Gånger jag önskade att jag hade en snopp.

Först och främst vill jag säga att det här inlägget gäller situationer eller dylikt där jag önskar att jag hade en snopp, inte alltså "könet", "sexualiteten", manligt utseende eller en manlig nippel. Ja, nippel är ett mycket bättre namn på de röd/rosa runda sakerna som sitter på brösten. Vem vill ens ha någonslags vårta på en av sina sexualiserade kroppsdelar?! Tänk om klitoris skulle kallas för vulvvårta (vuvla + vårta) eller att ollonet skulle kallas för snoppvårta! Det är ju fullkomligen absurt. Så, gör en förändring och börja kalla bröstvårtan för nippel.

NIPPEL. NIPPEL. NIPPEL.

Sådär, nu har det fastnat i er hjärnor. Nippel. (Repetition är kunskapens moder.)

Tillbaka till ursprungsidén med denhär texten. Snoppar.

1. Det är tillåtet att ha en form/utbuktning/rundning i skrevet om man har en snopp. Om man däremot har någotannat en en slät, jämn, kurvande yta över jeansen som fittbärare blir det ett jävla ståhej. Kameltå, ser man alla viska åt varandra. Fusk! Både en snopp och en fitta har en form, låt den då synas! Jeans med insydda "kullar" för att göra det bekvämt för fittan är en utmärkt idé. Någon borde ta patent på den idén före alla klädbolag efterapar detta koncept!

2.När vi ändå är inne på bekvämlighet kan jag nämna trosor. Jag skulle kunna dö för att få ha kalsonger/boxers (eller kanske inte dö, då skulle jag ju inte uppleva känslan av mjukt bomull mellan mina ben) varje dag. Jag vet att det också finns trosor i bomull, MEN, de är ju inte i rätt form. Boxers går ända ner till låren medan troskanten skär in redan halvvägs över blygdläppen, vad är det frågan om igentligen?! Klädbolag, fixa detta genast, jag vill ha boxer-långa trosor!

3.I vissa hus har ja stött på iskalla toalettringar, yttest obehagligt att trycka sin bara rumpa mot en sådan. Men snoppbärare kan ju bara stå upp och undvika den kalla ringen, förutsagt att det är urinering som står på agendan. Fittbärare kan i och för sej också stå upp men då riskerar en att kissa på golv, väggar, handdukar osv. vilket inte är särskilt  angenämt.

4.Jag har redan nämnt byxor och kiss, för att ännu nämna en fördel. Byxor och kalsonger när man ska kissa. För snoppar är det bara att öppna en liten lucka och kissa ifall man inte har tid att dra ner byxor  men fittor MÅSTE oberoende tidsbrist öppna, knäppa, dra och joxa med alla klädersplagg och få ner dom till åtminstone knäna för att undvika att få kiss på dem.

5. Om rastlösheten tar över skulle det vara ytterst underhållande om man skulle kunna göra tricks med sitt könsorgan. Fäktas, helikoptra, slänga och flänga, hur häftigt som helst, med en fitta, njää... Det finns inte så mycket som slänger och flänger där inte. Utan spegel eller utmärkta akrobatikfärdigheter kan vi ju inte ens SE våra könsorgan. Det borde egentligen varit nummer ett, men minnet bedrog mej. Jag vill kunna se min fitta.

NIPPEL. (Repetition är kunskapens moder.)


söndag 11 januari 2015

Den magiska kroppsvätskan.

Den mystiska superkraften som endast ca. 50% av jordens befolkning har/har haft till sin befogan. Denna obegripliga händelse som varit om diskuterad enda sedan begynnelsens tid.Det faktum att kroppen kan blöda ur ett specialdesignat hål i hela fem dygn.
I streck.
Non-stop.
Ett sant mirakel.

Bara dom utvalda får privilegiet att vara med i den här hemliga magiklubben.
"FUSK! Jag vill också vara med!" skulle den utlämnade gruppen ropa. Om vi skulle befinnas oss på en dagisgård klockan 13 på en tisdag. Vilket vi dock inte gör, synd.

Istället föratt skryta om denna superkraft (det är mensen jag pratar om nu, ifall jag glömt att nämna det. Förlåt. Jag är ju uppfostrad att inte tala om det så det här är något helt nytt för mej. Spännande.) har det på något märkligt vis blivit en skam att ens yttra ordet, MENS, och en får definitivt inte visa tecken på att en är mitt inne i slutspurten (eller ja, kanske slutFLÖDET) på denna menscykel. Äcklade småglin skulle evakuera deras häng utanför den allmänna toaletten om någon kom spatserande med en binda i handen, synligt! Då har jag en fråga till de stora mensföretagen som producerar dom dyra,kliande och obekväma mensuppfångarna. Varför är mensuppfångarna alltid så färgglatt förpackade när en ändå inte får visa dem till någonannan? Va? Kan ni svara på den frågan? Nej, jag tänkte väl det också, detta gör ju bortgömmandet bara ännu svårare.

På tal om mens, jag har ingen mens. Även fast jag är av det magiska "könet" och har de rätta "könsdelarna" som ska sätta igång denna cykel. Märkvärdigt, jag vet. Jag känner mej priviligerad. Ingen mens.
Ingen mensvärk.
Inget blod.
Ingen PMS.
Inga eksem runt underlivet.
Inga barn. Eller?

Jag har faktiskt haft några menscykler, dock alla under någonslags hormonbehandling. Så om någon läkare läser detta och vill reda ut mitt problem, RING MEJ! Eller Snapchatta, #moderndoctor. Som resultat av mitt omensighet har även jag hamnat i gruppen utan superkrafter. Det känns lite tråkigt, orättvist och ensamt. Jag möts allt som oftast av kommentarer som "Men Lina du har inte mens, så kom inte här och säg att du förstår att det kan vara jobbigt att ligga på glovet och gråta, massera magen OCH äta choklad på samma gång!" Till detta påstående har jag ett svar. Jag står upp för er, mensare, och säger inte "Sluta sura, ditt lilla mensbarn!", istället bjuder jag ut min vätedyna och lyssnar intresserat på alla medförande problem som ni får av denna heliga vätska. Varsågoda.

Tanken; Omensighet = icke barnhavande? slår mej alltid nu som då men slås bort av "Äh, jag går till läkaren senare, när jag har tid.", men den dagen kommer nog inte komma på ett bra tag. Därför är det tur att jag största delen av tiden inte oroar mej ett dugg över den icke existerande barnfabriken i min mage, stället njuter jag av mitt konstant goda humör, (För konsultation om detta stämmer, kontakta min pojkvän, jag befarar att svaret skulle vara "Hahaha, NEJ, ditt påstående är falskt.".) min friska mage och mitt eksemfria underliv.

torsdag 8 januari 2015

Kärleken som aldrig fanns.

Vad älskar jag egentligen? Inte är det gitarrspelandet som jag envist fortsatte att ha som hobby i flera år efter att mitt intresse förtvinat och mina stackars föräldrar spenderat en orimlig mängd pengar på. Inte är det heller bok- och filmserien Harry Potter som jag designat mina dator efter och skryter lagom ofta om att jag ju faktiskt läste alla böcker innan jag gick ut lågstadiet.

Finns det någonting som jag på riktigt ÄLSKAR, som jag kan njuta av tillfullo? Jag är inte så säker på det.

Det första svaret som dyker upp i mitt huvud är synen av att mitt favorit program (vilket varierar med ungefär sex månaders mellanrum men just nu är det New Girl) dykt upp på min favorit TV-webbsida (Ja den är olaglig, och ja, jag dyrkar den med hela mina själ. Om den skulle försvinna skulle jag troligen klaga om det i tolv månader non-stop och kanske fälla en tår en gång i månaden när min PMS-period infaller. Just ja, jag har aldrig mens. Det är texten på min trogna kaffemugg som har manipulerat mej om att jag visst har mens och att det är coolt att skryta om det. Mer om min icke existerande magiska menscykel senare.).

Uppenbarar sig den enda riktiga eufori/kärlek/lyckokänslan endast när jag får totalt koppla av alla mina hjärnceller och bara ligga under min favorit filt och stirra på en datorskärm i 20 minuter? Isåfall har jag ett sorgligt liv. Stackars mej.

Spontan tanke nummer två är att jag faktiskt uppnår samma känsla när jag på en tisdag ( Värsta dagen i veckan. Ja, jag älskar måndagar, motströmssimmande, jag vet.) upptäcker att min favoriträtt kommer att serveras till lunch OCH jag har den tidigare och längre matturen. “Halleluja i mensen ord, detta är ett mirakel!”

När vi nu befinner oss i skolvärlden imaginärt åtminstone (Jag hatar också när man översätter engelska ord till svenska men det där var en fullträff. Imaginärt. IMAGINÄRT. Det rullar så fint på tungan och en ser pluspoäng i alla kanter en hittar.) kan jag även erkänna att eufori/kärleksblaskskänslan uppstår när en har hitta ett klädesplagg eller dylikt som en bara älskar så in i norden(eller ja, ingen älskar väl norden så förfärligt mycket, kanske vi säger “älskar så in i Thailand” istället, det låter mera trovärdigt.) och en går in i skolan eller postar en bild på instagram och komplimangerna och gillningarna bara rullar in på löpande band. Härregud, det smörjer ens hjärta likt baconfettet på ens tunga. Orgasmen är nära och endorfinerna sprutar.

Tänk att bekräftelse och uppmärksamhet kan ha en så stor, nej förlåt mej, ENORM inverkan på oss små människor. Vi har helt enkelt inte tillräckligt bra självkänsla, stimulans eller självrespekt för att inte hamna in i gillningarnas träsk. Ta mej, gilla mej, tumma upp mej (inte bokstavligen, det skulle vara pinsamt. En vill ju inte springa runt på stan med 40 tummar i rumpan. Nu ska ni skratta åt den mentala bilden i ert huvud som inte kommer försvinna på ett bra tag.), ge mej hjärta, utropstecken och fyrverkeri i form av emojis.

Mitt behov är mättat, jag kan sova med känslan av att jag har en betydelse, människor lägger märke till mej. Jag är älskad.

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar