tisdag 24 februari 2015

Första och sista kyssen.

Orvars första ord: glass. - Ojsan hoppsanhejsan, där kanske vi får dra av några parenting-poäng..

Vår första kyss: 15 januari, tamburshörn, rödbrusiga lonkero-kinder. - Jag minns det som om det var igår, alla dedär hemmafesterna, nog va vi ju råjsiga på den tiden!

Orvars första resa: Gran Canaria. - Dendär all inclusive maten har nog lagt sina spår. Och tänk att vi träffade Ulla-Majs yngsta dotter med familj där! Ja nog e världen liten, eller kanske närmare sagt Österbotten.

Vårt första köp: bruna soffan. - Tänk att vi sov på en soffa i nästan en månad före vi skaffade andra möbler, och en säng. Nu skulle jag defenitivt ha ryggskott efter en natt på soffan...

Att dokumentera någonting som händer första gången är lite av en tradition i vårt samhälle, eller hur? Irritation och förargelse ligger som en skugga över hemmet i två månader om man glömde på linsskyddet på kameran och enda man kan uppfatta av filmen är hejande rop när lilla Orvar tar sina första steg. Sista sekunderna består av ett bittert och argt - Voi perkeles jävla skit linsskydd!

En gång mitt i en intensiv lunch diskussion som antingen handlade om cola vs. pepsi eller lättmjölk (fettmjölk som de borde heta) vs. fettfri, just när brödsmulorna började flyga tvärs över bordet sa hon - Har ni tänkt på att era föräldrar en gång har burit på er och sedan lagt ner er på golvet för att aldrig lyfta upp er igen? Tystnaden rådde i 60 hela sekunder och man kunde nästan se reflektionen i allas ögon då små explosioner utlöstes i allas pannlober.

Sorgligt, tragiskt och åtta mindblows samtidigt.

Så nu, efter att jag gått och funderat på det här i snart fyra månader, minst, har jag kommit fram till att det finns en massa sista:n som ingen dokumenterar i en rosa bok eller gör en hel scrapbook om. Varför inte det då? Varför är vi så jävla positiva och naiva att vi glömt bort alla avslut och mållinjer. Kanske det är någon omedveten coping metod som vi använder oss av, ingen vill väl se ett foto på sista gången man ammar eller badar i den blåblekta badbunken.

Igår kväll såg jag filmen "The theory of everything", (se den, du har inga bortförklaringar eller måsten som du måste göra just nu. DU. SKA. SE. DEN. Kom ihåg att ladda upp med näsdukar och en kudde eller arm att krama.) i en scen får man ta del av sista gången Stephen Hawking går med egna ben för att slutligen sitta ner i en rullstol och aldrig stiga upp igen. Hela tanken av att dethär kommer händ för oss alla får gårdagens makaroner att vända sig upp och ner i magen och pressas halvvägs upp till strupen. Den här symptomen tyder på extrem extentsiell kris. Hjälp. Om ni som läser detta och har samma makaronvändning på gång i era magar ber jag er nu att ta till det enda botemedel som hittills upptäckts. Youtube - search - "cute puppies" alternativt "cute cats" -välja första träff - tryck på play. Efter 10 minuter av den här behandligen borde de flesta symptomer ha försvunnit. Varsågod.  

Men jag har inte ältat sorgliga sista ögonblick ännu, så här får ni en lista på "sista:n" som får en att uppskatta sin nuvarande situation lite mera.

1. Sista gången du dricker ett mjölkglas bestående av vanlig laktosmjölk. (En av de värsta beskeden jag skulle kunna få är: - Lina, tyvärr så visar testen på att du är laktosintolerant. Följande scen skulle bestå av ett klassiskt hollywood NOOOOOO-skrik samtidigt som jag faller ner på mina knän med händerna uppsträckta mot himmelen.)

2. Sista gången du träffar en betydelsefull och älskad person. Behövs inga kommentarer eller anekdoter här.

3. Sista gången du äter din mammas eller pappas himmelskt goda mat. Det här betyder inte nödvändigtvis att de slutat existera, en livstid sätter sina spår i allas armar och ben.

4. Sista gången du sover en hel 10 timmarsnatt på 5 år, småbarnsföräldrar, zombie-mode on.

5. Sista gången du ser ett nytt avsnitt av ditt favoritprogram. Mitt liv har tagit slut ungefär fem gånger om på grund av det här. OC, HIMYM och Breaking bad, no need to say more. Plocka upp era förnuft ur skamgropen CBS, Fox och AMC och starta upp en fortsättning på era produktioner!

Nu om makaron-symptomen har återvänt, använd samma behandling. För snabbkur klicka här.

torsdag 19 februari 2015

Det tårframkallande pillret.

Mina damer och herrar!
Nej detdär lät fel, låtom oss inte glömma alla ni där emellan, ursäkta mej. Jag ska rätta mig själv.
Mina hennar och andra varelser!
Nu ska ni få ta del av en fantasktisk lista om för- och nackdelar med p-piller/p-ring. Jag kan redan nu avslöja att fördelarna är ca. 1 st och nackdelarna ca. 1000.

Nackdelar:

1. För att börja använda p-piller eller dylikt måste man ha en fungerande menscykel eftersom första pillret ska tas efter att en blödning har slutat(rätta mej om jag har fel). För mej var dethär alltså omöjligt (läs inlägget "Den magiska kroppsvätskan" för mer info), det tog en lång stund före läkaren kom på en annan lösning. Great.

2. En MÅSTE komma ihåg att ta pillret VARJE dag på samma tid. Ugh, jag som just och just kommer ihåg att borsta tänderna morgon och kväll! Hur i hela friden ska jag då minnas detta lilla gula piller. Min lösning var att byta till p-ring, den behöver man bara byta var tredje vecka. Score! "Eller vänta nu, har det gått två eller tre veckor nu? Ska jag byta idag eller nästa måndag?! Helvete Lina att du inte kan hålla koll på en enda viktig sak!"

3. Läkemedlen kostar MINST 20€ i månaden. Minst. Jag har både billigare telefon- och internetannslutning än dedär små pillerjävlarna. För 20€ får jag bensin för en hel vecka, för 20€ får jag mat för en hel vecka. På ett år skulle en betala minst 240€. Om man skulle använda preventivmedel av detta slag hela ens mensande liv skulle kostnaderna bli.
Wait for it. Waaaaaait. Trumvirvel. Drrrrrrdrrrdrdrdrrdrdrdrdrdrdrrdrd.
BAM! 8640€.
Ja, jag vet, jag är också chockad. Men ni kan plocka upp era hakor från marken nu och gå vidare till nästa punkt.

4.OBS, denhär punkten gäller mina egna upplevelser. Jag fick grymma humörsvängningar, och då menar jag inte sådär så att jag grät till en sorglig film med chokladsmulor över hela magen. Nej, jag menar såna humörsvängningar så att en bebis i S-marketkön, en gurkskiva på golvet eller ett skämt framkallar floder med tårar, dock inte lyckotårar. Detta hände inte bara under den vecka jag hade mens, det hände också under ägglossning, det hände alltså 2/4 veckor i månaden. Hälften av tiden. Hälften av mitt liv just då gick ut på att ligga i sängen och storpjula åt hur värdelös, dålig, ful, äcklig och alla andra negativa adjektiv du kan tänka dej, jag var. USCH säger jag bara. Det var hemskt, och det värsta var att det kändes så äkta. Jag försökte intala mej om att det bara var hormonerna som talade och att jag egentligen var den bästa människan på denna planet. Men nej, jag kunde inte övertala mej själv på något sätt, jag var en bjaskorv, så var det. Punkt slut.

5. När jag upplevt tre månader av självdestruktiva hormoner besökte jag läkaren igen för att få byta mina p-piller till något mer passande och snällare p-medel. Läkaren visade ett diagram som lovade att humörsvängningarna skulle sjunka med minst 75% med en p-ring. Wow, perfekt, tänkte jag. P-ringen kommer lösa allt, frid och frjöd i mitt liv igen. Nej. Nej. NEJ. Mina kära vänner, lita aldrig på diagram som visas upp av pålitliga auktoriteter. Efter bytet producerade jag fortfarande se sådär 1-2 liter tårar per månad. Jävla skit, tänkte jag medan jag grät och boxade på min pojkväns arm (du var en hjälte som orkade stå ut med mej under denhär tiden, puss). Efter det misslyckade bytet bestämde jag mej för att det fick vara slut på detta elände. Hejdå mens, hejdå pms, hejdå värsta känsloliv ever, kom aldrig tillbaka.

Fördelar:

1. Föratt lämna dethär inlägget i en positivanda avslutar jag med fördelarna, ursäkta mej, fördelen*. Inget jox med kondomer.










söndag 15 februari 2015

Carpe:a vilka diem?

Penkkis kom och gick som vilket vanlig torsdag som helst. Eller vänta, nej, det är ju inte hela sanningen. Penkkis var en dag med tradition, kaos, firande och en blick av förväntan i alla ABI:n:s ögon. Morgonen efter öppnade jag mina ögon och kände mej precis likadan som vilken annan fredag som helst. Lite ångest över att en tidig jobbmorgon närmar sej, lite glädje över att fredagen är här och lite pirr i magen över att frukosten är bara minuter när att hamna i min mage. Frukost är en av de BÄSTA stunderna i mitt liv, jag skämtar inte. När jag somnar på kvällarna känner jag ett pirr i magen eftersom jag vet att frukosten är bara några drömmar borta.

Penkkis är ju även en tidsmarkör för alla abiturienter, läslovet börjar. Eller nja, det är väl inte helt sant. Jag har ju varit ledig i tre veckor redan. Bästa tre veckorna hittills sen vår musikalproduktion. Jag kan inte se någon bättre situation just nu än den jag har.

1.Vakna upp relativt tidigt.(Min dygnsrytm är så perfekt att jag skulle kunna nominera den till året bästa prestation! Way to go Lina! *klapp på axeln*)
2.Äta min dundergoda frukost och läsa tidningen och diverse bloggar, nyheter och totalt värdelösa Buzzfeed listor som jag är för nyfiken för att undvika.(förlåt för att jag bidrar till nedskärningar i den livsviktiga grävande journalistiken)
3. Efter den harmoniska starten på dagen följer några punkter som jag bockar av i olik ordning varje dag.
4. Läsa till studenten.
5. Gymma/träna/yoga eller annan valfri motionsform (kan även innehålla löpning med ett snöre i handen och en katt hack i häl)
6. Göra sysslor, som t.ex. springa till frissan, fixa räkningar, städa(händer endast som jag försöker undvika något ännu tråkigare) eller febrilt leta efter den perfekta co-ord:en på alla tänkbara klädshoppar. Denna punkt kan sammafattas som de mest mainstreama sakerna en mainstream kvinna kan göra.
7. Äta, vilket är väldigt viktigt. Planeringa av maträtt, tid och plats kan ibland ta upp väldigt mycket tankekraft (förlåt matte-skrivningar, jag ska försöka ägna lite tankekraft åt era vektorer,radier och funktioner också)
8. Träffa människor som jag tycker om, detta kan ske samtidigt som någon av ovanstående punkter, mat , träning, läsning eller i sängen.
9. Alla andra saker som får mej att varva ner eller slappna av som jag intalar mej själv att jag behöver minst två-tre timmar av varje dag. T.ex. slösurfning på min dator, slösurfning på en tablet, slösurfning på min telefon, slösurfning av tv-program, listan är oändlig... Ytterst viktiga sysslor.

Med andra ord älskar jag, fullkomligt älskar jag med hela mitt hjärta detta koncept. Att själv få bestämma, själv prioritera, själv lära sej intressanta saker, själv välja vilka böcker jag vill läsa och själv bestämma vilken tid min egentid på gymmet ska infalla (på skoldagar var jag ofta tvungen att befinna mej där redan kl:08:00, vilket ibland var ganska skönt men i längden blev det utmattande).

Så att få smaka på denna ljuva, söta, läckra livsstil gör bara min längtan till uni-livet ännu större. Med vetskapen om att minst fyra år framåt kommer att se ut såhär, inklusive andra spännande saker som livet som en uni-studerande för med sej, vilket jag just nu inte har en blåblekaste aning om vad det kan vara, gör mej helt pirrig i hela kroppen.

Det kanske är en helt naturlig fas att alltid längta till nästa livsskede, i dagis önskade jag att jag gick i lågstadiet och nu längtar jag till universitetet. Samma längtan har uppenbarat på vilket stadie jag än befunnit mej. Betyder det här att jag är lite mer "lillgammal" än andra jämnåriga eller känner alla såhär? Min gissning är att jag bara längtar lite mer än de flesta. Ibland är längtan outhärdlig och jag kan tycka att mitt liv är tråkigt och jag vill vidare,vidare och framåt,framåt. Om man alltid suktar efter framtiden missar man då nutiden? Är jag upptagen med att fantisera om framtiden att jag glömmer att njuta av nuet? Allt detta carpas och diemas hit och dit gör mej galen. Vem hinner fånga dagen när man är i fullgång med att drömma och planera framtiden?!

söndag 8 februari 2015

Mörkret i mannen eller mannen i mörkret.

Klockan är 02:00, lördagnatt. Gatulamporna vaggas fram och tillbaka av den kyliga brisen och skuggorna lägger sig mörka över husväggar och trottoarer. Jag är påväg hem från centrum efter en lyckad kväll.
Jag skulle ju inte gå hem ensam. Jag vet att det är riskabelt, "Ta inte våltäkts-bron!", men jag trotsar uppmaningarna och vandra ändå, snabbt, så snabbt jag kan över den kortare, smalare, mörkare "våldtäkts-bron".

Pulsen sjunker långsamt till en stabil nivå efter att jag kommit över bron. Allt gick bra, inte en enda människa så långt lampornas ljus sträcker sig. Men vad finns inne i mörkret? Kan det verkligen sitta mystiska gubbar inne i buskar och vänta på att någon går förbi? Hah! Nej, knappast, tänker jag.

Jag är snabb, jag är stark, jag är kvinna. Jag klarar mej själv.

När ja svänger in på min gata och räknar stegen jag har kvar till min säng. Snart där, puh. En man vänder sig mot mej. Han är lång, smal, kanske i 20-års åldern.
"Har det varit en lyckad utekväll?" frågar han trevligt.
"Eh. Hej, jo det var kul." svarar jag och försöker dölja den lilla panik som växer inom mej.

Jag öppnar dörren och går in i trapphuset. Kanske han bor här, han var säkert ute och rökte, kanske han just också kom hem. Jag har en och en halv trappa upp. Han följer efter mej in. Jag lägger märke till att han har lite svårt att hållas på fötterna, han har rödsprängda ögon och går lite för nära mej.

Mina händer famlar efter nycklarna, nu känner jag hans andedräkt i min nacke, hjärtat dunkar frenetiskt. Mitt i tankarnas virrvarr minns jag, min sambo är hemma, tur, jag är inte ensam. Pepparsprayen! Var är den? Just ja, på hyllan. Jag förbereder min kropp för att springa efter flaskan, ropa på Amanda och sparka skiten ur mannens skrev.

Äntligen jag får fram rätt nyckel, tre trappsteg kvar, skynda!

"Är du ensam hemma?"
"Nej!"
"Får jag snälla följa med dej in en stund, bara en liten stund?"
"NEJ!"

Jag vrider om nyckeln, rusar in och smäller fast dörren i ansiktet på mannen. Händerna darrar, tårarna är nära. Vad ska jag göra nu? Står han ännu kvar? Tänk om han kommer hit igen. Jag vågar inte kika ut genom titthålet i dörren, tänk om han ser att jag ser. Jag går in på toaletten, kissar, tvättar ansikte och händer. Kanske mannen försvinner om jag går och lägger mej, ja det gör han säkert. Kvällens alkoholkonsumtion har satt sina spår i mitt logiska tänkande. Jag tvingar mej in i drömmarnas värld för att glömma allt som hänt.

När jag vaknar översköljs jag av nya uppenbara tankar:

1. Världen är hemsk, var inte naiv.
2. Jag är kvinna och läskiga män finns påriktigt, inte bara i historier.
3. Det är alltså inte onödigt att gå och vara på sin vakt direkt mörkret lägger sig.
4. Varför finns det inte kvinnor i buskarna som skrämmer upp män?
6. Hädanefter tänker jag gå över "våldtäkts-bron" varje gång.
7. Jag är snabb, jag är stark, jag är kvinna. Jag klarar mej själv. Perkele.



söndag 1 februari 2015

Söndagen: grädden och bajset.

För att förklara min rubrik kan jag kort säga: gräddet på mosen - syftar ofta på något positivt, flugan på bajset - syftar på något negativt (det var min pojkvän som kläckte detta fina uttryck i helgen, vet inte om copyrighten tillhör något annat snille). Så dethär inlägget handla alltså om söndagens bra och dåliga sidor.

Söndagar är lediga dagar, vilket är ett stort plus eftersom jag annars "jobbar" de övriga sex dagarna i veckan.-Kära sovmorgon, jag älskar dej med hela mitt hjärta! Några underliggande argument är: många timmars välbehövd sömn, lång frukost(god frukost), långläsning av dagstidningar, repris av Skavlan, vetskapen om att en inte behöver göra ett enda måste. Alla dessa saker är förstås bara euforiska om en är nykter och har varit det de senaste 24 timmarna, vilket jag har varit i 30 dagar nu. Heja mej!

Om vi fortsätter på alkoholspåret kan vi konstatera att det bajsiga med söndagar träder ännu tydligare fram om man partajat aningen för hårt dagen innan. Att vakna upp med huvudvärk och en törst som om man befunnit sig i Saharaöknen i två veckor är inte så angenämt. Effektiviteten på en sådan söndag är heller inte så hög. Jag kan inte förstå hur vissa människor kan vakna upp och vara redo för jobbet kl:09:00 efter en helkväll på baren. Jag är totalt okapabel till att röra mej längre bort än köket och toaletten före kl:17:00 på en sådan söndag. Jag befinner mej då i samma stadium av krabbis som en medelåldersperson som festar en gång i året när hen fått barnvakt och företaget äntligen har den legendariska julfesten alla väntat på. Zombieläget är påkopplat och autopiloten styr kadavret från och till toaletten.

Vi kör en fin varvning av positivt och negativt för omväxlingens skull. Ingen vill ju gräva ner sig i söndagsångesten allt för mycket. Så, söndagar tillåter oss att göra allt det man inte hunnit med under veckan och som inte hör hemma på fredag-lördagagendan. Ogjorda läxor/arbeten/projekt, oringda samtal, oplanerade träffar, utlopp för sin kreativitetsskörtel(som jag tömmer just nu) och ännu därtill allt småplock här och där. Det är som om söndagen är bonusdagen då man får ta en sista chans att fixa allt före den nya veckans måsten smyger upp på en och höjer kortisolnivån till skyarna.

Veckans ändtarm, söndagen, är också just så bajsig som kroppens ändtarm är. Det är inte bara dagen för 'ynjas och pyjnas', efter att en har 'ynjat och pynjat' klart kommer den stunden då man sitter ner i lugn och ro. Shit. Tankarna börjar rulla, ny vecka, nya måsten, framtiden, prestationer, öva, utveckla, lära, plugga. Listan blir längre och längre, en drunknar nästan i alla äckliga moment som den kommande veckan innehåller. Om man tänkt igenom hela den listan och har ångest-sörjan upp till öronen glider tankarna in på mer abstrakta ämnen, extentsiella kriser uppstår, meningen med livet ekar tomt och självkänslan slår i botten med en duns.
-Livet varför måste du vara så jävla jobbigt?!

Som tur var som kan man ju i dessa stunder återgå till mysläsning av söndagsinlägg på sina favoritbloggar eller helt enkelt akutgoogla söta katter tills man somnar. På andra sidan av drömmens land finns bästa dagen i veckan, måndagen och den är här som räddarinnan i nöden.
-Tack måndagen för att du finns och suddar ut minnet av söndagen.




bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar