tisdag 30 juni 2015

Den ensamma hästen.

Hej på dej! Eftersom vi håller på att flytta (från Karperö in till stan, aka. Vasa centrum, för er som kallar någon annan stad för ert 'stan') så blev jag tvungen att gå igenom alla 10-tals lådor jag någon gång packat ner och tyckt att jag behövt spara. Tingen som jag påträffade i lådvimlet härstammade ända från -99, det var en hel drös med pokémonkort och blanka stenar. Hur tänkte jag där 16-år-yngre-jag? Tydligen var stenar och små burkar det mest emotionellt värdefulla jag ägde på den tiden.

Det andra ytterst intressanta jag hittade var alla mina lågstadieböcker och häften. Alla! Fatta hur stor hög av papper som legat och skräpat på vinden. Galet. Jag dumpade allt i pappersinsamlingen förutom mina 'friskrivnings'- och 'egna häften' (förtydligande: berättelsehäfte och klotterhäfte). Så här tänkte jag nu föreviga några av dessa texter eftersom:
1) jag dog av skratt och gråt när jag läste igenom dem
2) det känns tryggt i mitt organisations-maniska-sinne att ha ett ursprung i mitt skrivande (wow, första gången jag använder uttrycket "mitt skrivande", tydligen är jag en äkta skribent nu, coolt)
3) jag jobbar på ett längre blogginlägg och detta får fungera som en liten utfyllnad tills det är klart.
_________________________________________________________________________________

Min Första Häst Bok, Min Häst Bok (6 år)
Den Ensama Häst ritad av Lina Hassel

Ryttare: -böhövär du jelp?
Mamma häst:-AJ!
Föl: -Nej!

Den magiska häst ritad av Lina Hassel

Mamma häst: -Jag vill ha en krona
Fén: -Det ska du FÅ
Mamma häst: -Tak. Å et föl, nu har jag både en krona åk et föl. Å en stav, nu kan jag härska över landet.
Föl: -Å en roset, en fjuti roset

Mamma häst: -Nej, nu får det reka, en sak til
Föl: -Åkej mamma, en sak til

Mamma häst: -Här e vårt hem
Föl: -Å vad vakärt, å vilka fina hästar

Ryttare: -Kåpetikå, nu rider vi
Mamma häst: -Hejdå, ihahaha

Note: Eftersom den allra fösta 'boken' jag skrev var i illustrerad form likt en serietidning valde jag att lägga till de kuriverade namnen, föratt hålla koll på de ytterst djupa karaktärerna.

Beskrivning av fiktiva karaktären Star (8 år)

Hej jag heter Star. Jag är en islandshäst. Jag är minst i stalet. Jag blir retad av dom andra hästarna bara för att jag är minst men jag älskar att beta i hagen. Och att ha ridlektskon.

Sagan om Star (9 år)

Den här sagan handlar om ett litet föl som heter Star. Han var nästan hel svart. Han hade 4 strumpor och en hel lykta.
Den dag kom en flicka till stallet. Hon hette Sofie.
Sofie köpte Star.
När Star blev stor blev han en bra hopphäst. En dag kom ett brev till Sofie, så här stod det: Ni har blivit med tagna i årets mini hopptävling. A.V.S. Mrs. Granger.
På tävlingen var Sofie och Star väldigt väl tränade.
Nu var det Stars tur han klarade första och andra hindret men tredje rev han.
När alla hade hoppat var det daks att dela ut pris. På tredje plats kom Ms. Wiklund på andra plats kom Sofie och på första plats kom Mr. Potter.
Hur Star och Sofie levde sen kommer i nästa bok.

Sagan om en musfamilj (10 år)

Hej! Jag är en liten mus. Jag bor i ett rotthål med min mamma och pappa och Fliss hon är min syster. Och jag heter Molly. Vårt rotthål finns i Fru Fluffs hus. Vet ni vad, igår tänkte Fru Fluffs katt äta upp mig. HJÄLP! Fliss, ja hon tycker mycket om att åka motorcykel. Pappa, ja han tycker om ost. Mamma, ja hon tycker om pappa.

Sagan om Storen och Lisa (10 år)

Det var en gång en jätte som hette Storen. Han var jätte stor. Storen bodde med en liten flicka som hette Lisa. Storen gillade Lisa men Lisa ogillade Storen. Hon tyckte att han var ful och ohygienisk.
En dag skulle Storen och Lisa ut och gunga. Storen gungade på sin stora gunga medan Lisa gungade på sin lilla gunga.
Det gick bra att gung för Lisa men för Storen gick det dåligt för att gungan var för liten.
Men mitt i allt kom några vetenskapsmän och ville ta Storen.
Lisa sa: -Ta honom bara han är så ful.
-Nej! Låt mig var med Lisa hon är så fin. sa Storen. Vetenskapsmännen tog Storen.
När Storen var borta tänkte Lisa: -Oh! Jag måste väl rädda honom! På samma gång 100 km därifrån tänkte Storen: -Hon räddar mig nog alldrig. Men Lisa tyckte fortfarande att Storen var ful. Medan Storen tyckte att Lisa var fin.
Så levde dom lyckliga i alla sina dagar.
_________________________________________________________________________________

All in all, jag har konstaterat att jag måste ha varit ett konstigt barn. Majoriteten av berättelserna handlar om mobbning, familjer, blodkorvar (!?) och hästar. En brukar väl säga att barns teckningar och sagor återspeglar deras egna upplevelser och känslovärldar, i så fall hade jag en galen uppväxt. 8-åriga-jag tyckte dock att livet flöt på som det skulle och jag älskade att rensa ut inälvorna ur fiskarna som moffa och jag hade fångat.

Efter lång text tänkte jag belöna er med två bilder. Här är jag imponerad över att 8åringa jag visste att det fanns två olika former på hjärtan. Ett kroppsligt och ett symboliskt.
Note to self: om ditt hår står ut av egen kraft är det dags att tvätta det.





onsdag 24 juni 2015

Hälsokonstapel Benhår.

Moikkelis poikkelis! När hjärnan tycker att tomatoes=potatoes är helt korrekt vet en att en har fått allt för mycket jobb och allt för lite Netflix. Att göra, göra, göra är banne mig utmattande. Någon frivillig själ som vill röva bort mej på en resa till kuddarnas land? Ingår x-antal timmar av massage till ljudet av porlande vatten? (Endast en hjärnförstoppning kan skapa inlednings orden "moikkelis poikkelis". förlåt mej.)

Så vad skulle då detta hjärnmos kunna framställa en kväll som denna? Inte mycket, men här kommer några funderingar jag har burit på.

Midsommarhelgen var så lyckad och underbar att vågen skrek +3 kg på måndagen. Min inre hälsopolis (alla bär på en sådan, tro mej) hötte argt med näven. -Vart har du förkastat självdiciplinen?! Istället för att lyssna och snällt lyda denna stränga konstapel grävde jag efter mitt förnuft. Slutsatsen blev att en inte ska behöva bry sej i en siffra på vågen efter som bicepsen äntligen börjar bulla upp sej och att spegelbilden ler stort tillbaka mot en. Gains baby, gains.

En dag när jag infann mej på gymmet hukandes över mina vrister såg jag till min förskräckelse mörka stubbar som ståndade(=stå ut, men mycket, åt alla håll, enormt mycket) ut från mina ben. Min första instinkt var att dra ner byxbenen så långt det bara gick. Men hejsan, förnuftet klockade in några sekunder efter paniken och redovisade pedagogiskt. -Du ska inte skämmas över dina benhår. Sagt och gjort knuffade jag iväg panik-Mian inom mej (inget ont menat mot de med namnet Mia) och tog tag i vikterna igen.

Spaning nummer tre är slutsatsen: kundservice suger. Efter en hetsk dag på jobbet har jag totalt tappat hoppet på mänskligheten och alla respekt mot min så kallade 'nästa' (kolla Bibeln för vidare förklaring). Jag visste att näthet existerade och att folk har mage att skriva dödshot hit och dit. Men att vara så stor i käften (säger alla så eller är det bara österbottningar..?) IRL trodde jag ingen vågade. Hah, så fel jag hade! Och inte är det de oförskämda 'dagens ungdomar' som häver ur sej grodor till höger och väster. Nej det är de som passerat 50års strecket som beter sej värst. Fy och skäms på er.

(Bild och redigering: Min Bellson)
Någon som har nummret till väderguden? Anyone? I såfall han ni ju skicka henom denna bild och be om något liknande. Alla dessa gråa moln dränker mej snart i alla kaffekoppar som försöker kompensera.

onsdag 17 juni 2015

Krönika, bilder och trumhinneorgasmer.

Läs: Bella min vän. Hon har bloggat ännu mera om lekolympiaden, och hon är roligt. Läs och beundra. (bild: Bella photograph master Fant)



Hör: Amanda Jenssen. Throwback till senaste "Så mycket bättre", Amanda är den officiella sånggudinnan. Sångguden hittar du här.

Se: Orange is the new black, säsong 3. OMG!!!! Stäng in dej i ett rum och tryck på play för guds skull! (för din egens skull*)

Tänk: I min krönika presenterar jag en tanke om p-piller. Hittas här. 

söndag 14 juni 2015

Spartans vs ISIS.

Hejsan svejsan ni där ute i cyberspace!

Sommarlovet har börjat. Första shortsdagen har varit. Slitsamt sommarjobb har inletts. Och sist men inte minst, första riktiga sommarlovshelgen är snart över. Den firades med dunder och brak. På en ö, i traditionell villalivs anda. Gummistövlar, regnvatten och charmiga utedass, ni vet vad jag pratar om. Bra. Men den här stövelhelgen var snäppet bättre än de andra, vi hade minsann en lekolympiad. Yeah, you heard it! Lekolympiad.

För det första, mitt lag vann. *ful segerdans + skadegläjdeflin*(Borde kanske inte nämna att vårt lag hette ISIS, men vår seger-böne-arabiska-tamburin-låt kicked some good ass!) För det andra, att leka är ungefär det bästa man kan underhålla sej med, alltid. Men varför gör en det inte oftare? Varför inte en gång i veckan, en gång om dagen? Varför leker inte vuxna lika mycket ( okej, vi ska vara realistiska här nu, hälften så mycket) som barn gör?

Ni vet den där tiden, runt ca. 13-15 års ålder, högstadietider. Då får en, under inga omständigheter, leka, aldrig. Då är en töntig, fånig och omogen. -Ta och väx upp någon gång då! En spenderar svindlande mycket tid på att passa in, vara cool och så lite tönt som bara är möjligt. Smällt in, men ta plats, me inte för mycket, synas, men stå inte ut i mängden. Att hitta den perfekta gränsen för ultimat coolhet är allt en finnig, hormonell tonåring tänker på. Jämt.

Men sedan, mina vänner, mitt i allt är en tillräckligt gammal för lek. 16 år brukar vara den magiska gränsen. Då ska det pulkas, skrinnas, fram med fotbollen. -Vem är med i 'bollen är hemma'? - Jaaaaaag!!!!! Gänget leker jämt och ständigt. På dagen pictionary och på natten ölspel. Nätter är fyllda av dryckeslekar och i samma takt som småtimmarna kryper fram höjs även snuskribban i leken. Fnitter, hemlisar och ölfläckar.

So what's my point? Point is: mer lek till folket. Terapeutiskt, underhållande och sammansvetsande.

Vår vinnar limerick: Erixson och Lindholm, Fanny:n båda två,
                                  spankar varandra tills de blir blå.
                                  I helg våra mammor,
                                  alltid heta flammor.
                                  På Caprera vill vi spartanerna klå!


     No words needed.

söndag 7 juni 2015

Smutsiga trosor på Instagram?

Hanna Persson, du gjorde det igen. Brutalt ärlig och härligt äcklig. För att ta del av mästerverket klicka här, nu.

Persson, mera känd som HanaPee, lyfter fram historier om tånaglar, bajs i duschen och smutsiga trosor på soffan. Och jag faller platt. Äntligen, äntligen tar någon upp kampen mot den perfekta, rena Instagram-idyllen. Tjejer som dagarna i ända bläddrar genom felfria flöden behöver inte längre skämmas över flåttigt hår, valkar under BH:n och svettfläckar. Ett klick och alla kan ösa ur sej sina bajs-historier, för alla som vill veta, HanaPee vill veta, hon vill hylla dem.

Jag själv är heller ingen hygienfreak. Duscha varje morgon? Tvätta håret varje dag? Skölja tomater? Va, gör folk sådant?! Jaha, inte jag.I vanliga fall är det såklart inget jag vill stoltsera med heller. Egenskapen hör ju hemma hos någon annan. På en sådan som lekte med bilar och fick smutsiga knän när hen var liten. Inte jag. Jo förlåt, det finns en situation när jag får berätta om mina skitiga, håriga ben. När jag vill profilera mej som en 'cool girl', som trivs i pojkgänget, då en är en häftig flicka. Inte en sån som bara skvallrar och fnittrar. Då blir en omtyckt, imitationen av 'pojkflickan' är omtyckt. Inte originalet, inte den fnittrande sanningen.

Nog flummat, över till klarspråk. Jag ska posta mera fulbilder, och sluta gömma smöret på hjässan och sluta agera cool girl. Jag fnittrar mest och bäst när jag vill.

Praktexempel på Instagram-vänliga bilder vs. The Beautiful Truth:

Den högra spalten är ju mycket mer underhållande än de välpolerade, redigerade bilderna. Och ja, jag tog studenten. Och ja, man kan ha collagebyxor och klänning, det kommer bli sommaren hetaste modetrend, jag lovar.

onsdag 3 juni 2015

Prestationsångest, cykelpump.

Tjolahejsan!

Jag tänkte slinka in här en sväng för att meddela att ett litet problem har uppstått. Skrivkramp. Prestationsskrivkramp med andra ord. Jag har en hel hög med briljanta tankar och funderingar jag vill bloggar om. Men i mitt huvud låter de så jävla perfekta så jag blir rädd för att förstöra dem när de når tangenterna?! Det här kan låta lite flummigt inser jag nu.

I klartext: jag har spännande inlägg på kommande. Men har drabbats av skrivkramp pga. prestationsångest. Tanken måste ju se lika bra ut på papper (på skärmen..?) som den gör i mitt huvud. Jag ska försöka få min skit ihopsatt (läs: get my shit together) och bara ösa ner dessa omtalade (omtalade i mitt huvud åtminstone) ideér.

To be continued... (plagiat av sista scenen i alla Pokémon-avsnitt, och alla serier någonsin gjorda, sorry not sorry)



bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar