fredag 31 juli 2015

Sexrundans jargong.

Människornas djungel, oas, samlingsplats, parningspunkt. Där allt är en lek, men samtidigt ett spel på liv och död. Det är här det avgörs (tror du då i stunden, egentligen kommer det att hända på det mest oväntade stället), din framtid, ditt liv.

Vissa vill bara ha roligt, andra jagar med blodtörst likt ingen förut skådad vampyr. De flesta känner endast uppgivenhet, nonchalans eller till och med ren desperation. Leken är råjsig men samtidigt uttänkt, den minsta rörelse kan signalera om game over medans de snuskigaste tricken är tillåtna. Allt eller inget. Leva eller dö (av skam, avslag eller en bitch-slap).

Baren, det är såklart klubben och puben jag pratar om och alla de där 100-tals hormonella ungdomarna (det här handlar främst om barhänget i åldern 17-25) som vinglar omkring där sent in på småtimmarna. Den mänskliga jaktens epicentrum, parning, sport, lek, underhållning, kalla det vad du vill. Alla har vi upplevt det någon gång under våra liv (bortsett från att du blev bortgift vid ung ålder).

Att vara 17 år, ung och dum, och väldigt våt bakom öronen är kanske den mest spännande tiden i tonåren. Myndigheten är så nära att en kan flåsa den i nacken men ändå så långt bort bakom de stängda bardörrarna. Din högsta önskan är att slippa in genom dörrarna, in i det ännu så förbjudna. Slinka förbi, obemärkt med endera ett fake-ID, lite extra pengar eller ett par dösnygga bröst och rådjursögon.

När en är 17 år är det blotta uppdraget som är magkittlande. Att vara lite rebell, har något att skryta om, att känna ett nästan förlamande pirr i magen. Det är den enda känslan av att en faktiskt existerar, för när en är 17 år ligger en så inklämd mellan två fack (mopobrud-BMWbrud, ungdomsdans-nattklubb, utköpt-utköpare, 17-18år) att en nästan glöms bort.

Men när jag flydde 18 och pirret plötsligt försvann, när fake-ID:et kunde slängas bort var dansen som bortblåst. På min 18-årsdag äntrade jag inte ens Vasas enda (sett ur en finlandssvensk 18-årings ögon) populära bar. Orsaken var ju att jag var trött (efter ett lååångt dygn av firande) och hade en pojkvän för tillfället. Det är just den här faktorn som som påverkar hela konceptet med att supa sig full och dansa sej svettigt medans händer och läppar glider över kroppar till höger och vänster.

För de som redan hittat sin match made in heaven, de som redan vunnit spelet, blir nu de udda, det femte felet, tredje hjulet, lilla fåret osv. Det är de som får utstå stressen. Stressen av att alltid känna sej lite obekväm och förbjuden. Blickar som klär av en, händer som glider runt på opassande ställen snabbare än en hinner reagera och människor som endast söker efter ett ligg.

Efter en timme eller två av ”Så, är du singel? Nähä, jaha då var det inget, hejdå.” så får en nog, lejdon, riktigt LÄJDON. Att gå hem till en varm säng och ett par gosiga armar som omsluter en i kramar natten lång känns helt jävla okej då. Vad är grejen med barslisket, jag fattade inte poängen?!

Här får ni en bildpaus, kallar detta för verklighet vs. fitness-Instagramkonton. Trött har varit veckans ledord. Låt berättelsen fortsätta.
Kan ni tänka er vilken enorm uppenbarelse jag fick när jag blev singel och klev in på Ollis en vacker lördagskväll? Män! Överallt! Let the game begin! Som den sanna spelälskaren jag är var jag, i full extas (läses som en lite överdrift) de första lyckade barrundorna som singelbrud. Spänningen, blickarna, leken, fram och tillbaka, ett evigt trevande som till sist mittillt slutar i ett hejdundrande brak. En fullträff, en natt en sent kommer att glömma.

Ibland blir det felsteg, mystiska människor, konstiga vibbar och några ”Eh, jag måste nog gå nu...” Dudes som griper tag i en så hårt på dansgolvet så att en riktigt känner den brännheta makten som de, patriarkatet, innehar. Som tur är så finns oftast en vän inom räckhåll, en utsträckt arm och en är räddad, mot toaletterna, här ska det snackas skit!


Spelet är underhållande, men vad händer när depp-timman slår till? Då när en inser att sitt byte redan är fångat, av någonannan. Då när en har karpalo lonkero rinnandes ner för ryggen och fötterna värker. Det är då uppgivenheten och meningslösheten kryper sej på. Vad fan gör jag med mitt liv? Vad håller jag på med? Kan någon bara ge mej lite Broadway sourcream&onion chips och en varm famn? Snälla.

måndag 27 juli 2015

Alter-egot i wifi-torka.

Tjenare! Mittiallt fann jag mej själv i ett nytt hem. Blev tillfälligt Vasabo i någon vecka innan jag flyttar till Åbo. Att ha en fyrarummare helt för sej själv är ungefär 100% okej, enda problemet är det ultimata i-landsproblemet. WIFI. Här är inget sådan ikopplat ännu, vilket resulterar i ett knaggligt surfande på min telefon. Det går sådär.

Därför, kommer endast denna snabba uppdatering nu. 1) Jag skrev krönika, den kommer se dagens ljus på tisdag alternativt onsdag. Håll utkik! 2) Jag åker med ett flyttlas imorgon och besöker IKEA-kaoet nu i veckan, yay! Här ingår ännu mera internet-torka... 3) Utan internetuppkopplining hinner en göra hujsigt mycket saker. Jag mår lite illa av hur mycket tiiiiiiiiiid jag lägger ner på random-Youtubeklipp, virtuellt-fönstershoppande och Netflix. Usch.

I lördags klev mitt alter-ego ut ur garderoben är jag skulle fota min perfekta eyeliner-vinge. Säg hej till ultra diviga Lina. Hej, hej! För övrigt är det även hon som driver den här bloggen. (Och ja, jag skrev just om mej själv i tredje person, ringer ni psyken redan?)

måndag 20 juli 2015

Benblodiga menshår.

Whazzzzzaa, up! Jag börjar ha slut på hälsningsfraser, de blir bara krejsigare för varje gång. Va e nu betär än he? Så, vad vill jag säga en dag som denna? Jag har ingen aning, så vi får se vart de bär av. Låt det bästa babblet vinna. Ready, set, GO!

Eftersom magkorvs-inlägget är mitt mest lästa hittills (klick-fisket på Instagram kanske spelade en stor roll här, but I aint ashamed) så finns det ett litet pirr i mej som vill fortsätta på den vågen. Den operfekta kropps-vågen eller något ditåt. Tabu, normer och kroppen verkar vara mina allra brännhetaste ämnen. Å va e nu betär än he?

En kött och fläsk-norm som jag lääääänge försök övervinna är de där förbannade benhåren. Jag har rantat om det förr många gånger, men nu, nu vet ni har jag lyckats! Det är Juli, och jag vandrar runt med Sherwood-skogen på mina ben! Första gången jag försökte växa ut mina ståtliga fjun var för ett år sedan inför ett tal jag skulle hålla på modersmålslektionen. Jag klarade av ca. 5 dagar, under dessa fem extremt långa dygn hemsöktes jag av mardrömmar och äcklade blickar, så jag gav upp. Under våren gjorde jag ytterligare några försök utan vidare framgång, uppgiven satt jag i duschen med rakblad mot mina smalben.

Men nu vet ni, nu fan är jag en stolt murrig kvinna. Svårigheterna att fånga en bra bild av detta vittnar om hur liiiite det syns i verkligheten, en ska nästan stryka näsan längs med benet för att på syn på det sällsynta kvinnohåret. Beskåda spektaklet, titta riktigt noga. 


¨
Fint va? Japp, vackert. Huvudorsaken till att jag denna gång lyckades övervinna min böjelse för normaliteten var följande citat: “I’m like 160 pounds right now, and I can catch a dick whenever I want, and that’s the truth,” Jag blev bara så himla glad när jag hörde Amy Schumers tal på årets Glamour Awards. Hur sund självkänsla har inte hon? Heja, heja! Och vet ni vad, hennes citat stämmer, till 100%, mina håriga ben är inget hinder för att lördagsragga på baren. And that's the truth. (Förlåt mamma och andra vuxna som läser, ni får skylla er själva, bloggen tenderar av vara lite K18)


Annat tabu då, MENS! Ytterst fascinerande tycker jag,främst föratt jag själv blev utan detta fenomen. Mensen som gud glömde, eller något liknande. Mitt riktiga namn borde vara Förgätmigej. Ville mest bara posta denhär bilden föratt den är så vacker, väldigt estetisk. Slutar andas för en sekund varje gång den dyker upp i mitt synfält.

Om någon motförmodan bara blev äcklad av de här kroppsliga skeendena så ska jag, för er skull, slänga in lite oväntad skönhet. Bilden är tagen 07:03 idag, say what!? Tydligen älskar mitt ansikte måndagar lika mycket som min själ. Mitt hår var så himla on point när jag lyfte huvudet från kudden att jag bara var tvungen att dokumentera det. Senare tittade jag på resultatet. Tydligen förvandlar lördagens sminkrester en till resting-bitchface-queen?! Nu ska jag sluta skryta, jag befinner ju mej ändå i Pampas, det finns ju risk att någon snart kommer och sticker mej med en högaffel.



söndag 19 juli 2015

Söndags-pose deluxe.


Dagens mode: se bild och addera ett stort jävla flin, utmärkt sällskap och mycket mat-som-sexar-i-munnen (aka. känslan som uppstår när en äter och det känns som att himmlen ramlat ner i ens strupe, heaven). 

99% av alla söndagar är fördömda att bli misslyckade eller annars väldigt ångestfylld, men hej, ibland händer det, idag var en sådan dag. Känner mest harmoni och sinnesfrid. Lediga dagar är verkligen något som en ska ta vara på, carpa skiten ur alla lediga diems. Amen.

Min hjärna zen-mode:ar allt för mycket föratt skapa vettig text. Vi gör ett nytt försök imorgon. Kom ihåg att pussa och krama på era nära och kära extra mycket nu före klockan slår 23 och vetskapen om att måndagens to do's närmar sej med stormsteg slår in. Häjtå.


tisdag 14 juli 2015

Katthattens raveparty.

 Förlängning på föregående inlägg: saker en kan göra istället föratt röja upp i ett kaotiskt sovrum.
1) Fota en artsy selfie på ditt nyaste loppisfynd. Hatten.




































2) Kom ihåg din andra loppis hatt och fota den också, helst på samma gång. 





































3) Ha en tre minuters hattfest, party hard och allt sånt, ni vet.

måndag 13 juli 2015

Att göra eller inte göra.

Go' kväll! Eftersom jag tänkt skriva ner en liten novell här idag men inte hunnit (se orsaker/bortförklaringar nedan) så tänkte jag hänga på HEJ BLEKKs livsuppdatering. En har ju inte tid eller tankekraft att göra annat, dessutom får en lite klarthet på självaste *LiFvEt*.

Har ni någongång flyttat? Om ja, så vet ni hur kaotiskt detta livsbyte är. Om nej, så ska ni föreställa er 100% kaos + 43% förvirrig, och där har ni det. Guess what? Vi håller på att flytta till två ställen. Två flyttar, på samma gång. Hjölp me. Jag ska till Åbo i augusti (ja, jag fick studieplats!!! Jag ska läsa svenska!!!! Jag ska bli lärare!!!!) och resten av min familj ska flytta in till stan. Förvirringen är ultimat. Hela saken gör mej helt förlamad, jag har försökt att slipa och måla en köksstol i två veckor, den är ännu inte färdig. Jävla sandpapper, jävla stol.

Att jobba hela sommaren är lite påfrestande. Mycket jobb, inget sim. Mycket pengar, lite terrasshäng. Mycket stress, lite slapp. Den tid som lämnar över på dygnet efter detta samhälleliga påhitt, *arbete*, så skulle jag vilja 1. sova 2. träna 3. leva livet 4. måla stolen 5. läsa böcker osv. i all oändlighet.

När jag för en gångs skull sysslar med denna själssmörjande aktivitet, insupa livet, slår det mej plötsligt: -Shit! Det är måndag morgon, det är då jag brukar skriva veckans krönika. Jag är inte hemma med min dator och jag har ingen aning om vad jag ska skriva om. Ojsan, någon har visst seglat iväg lite för långt bort från alla måsten och göranden...

Men hej, det är okej. Det visade sej att en orkar bocka av to do:sen i mycket snabbare takt om en vilat lite. Denna afton har jag både skrivit krönika och bloggat om... någonting... åtminstone. Dendär never ending lacken ska minsann bort slipas imorgon också. Jag lovar.

Göra, göra, göra. Leva, leva, leva.

Exempel leva: terapeutiskt longbordande.
Exempel göra: köpa dösnygga halsband.

måndag 6 juli 2015

Kroppsideal, nakenhet och bilringar.


-OMG! Lina är halvnaken! Shit! Jag ska ge er en minut för inspektion och kanske en till minut för att printscreena. 1. 2. Sådär då var det gjort. Hej på er. Idag hade jag tänkt ta upp ett ämne som ligger mej väldigt var om hjärtat, det hittas någonstans längst in i mitt djupaste väsen.(Ville bara få in mitt favoritord, väsen, någonstans, sorry not sorry) Det är nämligen magkomplexet. Bilringar, six-packs, magar av alla olika sorter. Speciellt bara magar (as in; blottade magar) i *MeDiA* fascinerar mej extra mycket. So here we go, här kommer en utläggning om fenomenet (problemet?)

Alla människor som vandrar om kring på denna jord har någongång under sin livstid ett eller flera kroppskomplex. Det kan så väl vara torra armbågar, sneda öron eller buckliga knän. Om jag inte är helt bakom flötet tror jag att ens mellangärde dock är det vanligaste komplexet bland oss. Magen har och är ännu även mitt största komplex, kanske till och med mitt enda komplex nu för tiden. Hurra för en förbättrad självkänsla!

Men varför? Varför är just magen den vanligaste ångest-framkallande kroppsdelen? What's the deal? Efter mycket funderande och filosoferande (majoriteten av mina tankar som flyger genom mitt huvud på jobbet handlar om magkorvar, är detta normalt?) kring detta har jag hittat åtminstone två grundorsaker. 1) Medias framställning av magar. 2) Människors döljande av magar.

Ska vi ta en titt på orsak nummer ett? När jag grävde fram bilder till dethär inlägget satt jag i, hör och häpna, 45 minuter, 45 minuter!!!! Och googlade frenetiskt efter modellbilder på magar, mer specifikt böjda magar. Under dessa 45 minuter hittade jag 4 bilder, 4 bilder!!!! Av alla 100-tals bilder som matchade mina sökord var 4 stycken dugliga. Detta pekar på att modeller/fotografer/agenturer till varje pris försöker undvika bilder på hukande, nakna människor. Det är helt enkelt inte eftertraktat att se ens persons mage, lite ihopvikt. Bevis: magkorvar ingår inte i skönhetsidealet, vilket leder till att det istället blir ett sunkigt komplex. 


Som ni ser på de här bilderna har ingen av modellerna en enda bilring. VA' FAN!? Vem ser ut sådär, i dendär ställningen?! På riktigt, detta resultat måste ha krävt galet många timmar i gymmet, oj ursäkta mej, galet många timmar i photoshop menade jag ju. In my dreams att en kvinna kan se ut såhär, och om någon gör det, skicka bildbevis åt mej. Pics or it didn't happen.

Så orsak nummer två då. Människor ser allt för lite bilringar (både i verkligheten och på bild). Enda gångerna en är näst intill naken är ju i simhallen, på stranden och i bastun. Såklart i sängkammaren också men där antar jag att det inte finns en hela drös med nakna människor, eller jag, vad vet jag. Om en endast ser sina egna bilringar så gått som varje dag kan ju en börja tro att detta är fult/onormalt/äckligt/annat-negativt-adjektiv. När mitt komplex var som värst kunde jag inte förstå, hur i hela fridens namn det bildas så oerhört fula kullar på min magen när jag sitter, jag trodde ju att jag var relativt smal, men kullarna gav mej något slagt bevis på att så var inte fallet. Därav bilden högst upp i inlägget. Jag stående, utan bilringar, med en helt vanlig kroppsform. Scrolla ner ett steg så ser ni mej, sittandes, hukad lite frammåt.

Da-taaaa! Magkorvar! Jag ger er en till minut, nej förresten ta fem minuter. En ser ju så sällan någon annans kullar. Titta, titta noga. 5, 4, 3, 2, 1. Nu får ni läsa vidare! Så mina vänner och alla ni jag inte känner (och mamma, hej mamma!) vad försöker jag alltså förklara med dessa bilder. Jo,
1) Alla har magkorvar, oberoende kroppshydda.
2) Att ha komplex över ringarna är onödigt, försök köra in på andra tankebanor.
3) Sluta dra in magen, dölja den eller sträcka på dej i obekväma ställningar när du är på stranden. Var bekväm i din kropp.
4) Att göra flera hundra crunches om dagen kommer inte att trolla bort korvarna, ge upp och träna något annat istället.
5) Om du vill läsa lite till om magkullar, här finns min senaste krönika om samma ämne.
6) Ladda upp en Instagram-bild med lite korv i, bryt modelltrenden med endast platta magar.
7) Hej, påriktigt, jag vill se mera vackra, korviga magar där ute i *cyber space*! Så blogga om det, Instagramma, Twittra, and what not. Hör av er, när det är gjort, jag vill veta. Om ni mot förmodan inte känner er redo för att ladda upp bilder som inte följer normen och skönhetsidealet kan ni ju t.ex. hålla upp en knackkorv/falukorv/prickikorv framför er navel (läs: napa/magapållo) det fungerar lika bra, det är tanken som räknas.

Föratt avsluta denna predikan på bästa klyschigaste sätt säger jag bara: Älska din kropp, den är guld värd! Kärlek till alla magar där ute! Häjtå.

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar