torsdag 29 oktober 2015

Hänt i veckan: enhörningskiss, ultraljud och ris.

Go'kväll! Idag kör vi veckans reflektioner i väntan på del 2 av bloggboken.

Hört: Ted och Kajs podcast. Världens sämsta podd att lyssna på ever. Speciellt i det offentliga rummet eller som jag gjorde, vid gymmet. Deras annars så fagra röster blev mittiallt nästan min död. Där stod jag glatt omedvetande vid knäböjen och PAM. Där landade det första skämtet som fick mej att frusta så plötsligt och ljudligt att jag nästan tappade balansen och föll. Efter fem minuters lyssnande var jag tvungen att avsluta podden och övergå till musik. Thanks, svenskfinlands främsta humordou, thanks alot!

Sett: Fina vyer i ett nattsvart Åbo, trevligt att så många ställen är upplysta på kvällen. Har även bongat några potentiella benbrott i form av halkande människor. Death by autumn leaves, who could have known? Min lilla onda själ har fnissat hjärtligt varje gång. Har även tagit del av alldeles för många avsnitt av American horror story, rekommenderas!

Ätit: Samma, jävla, mat, hela tiden. I skolan serveras endast maträtter som innehåller ris. ris, ris, RIS. En natt drömde jag till och med om ris. Jag kommer snart att utveckla allergi för ris, eller åtminstone en risfobi. Har jag föresten nämnt ordet ris ännu, ris?

Tabbar: Försovning x1. Cyklat in i människa x1. Skapat onödig stress x100. Gått in i dörrkarm x1. Fulsjungit Adeles nya fantastiska låt Hello på offentlig plats, omedveten om min stackars publik x3.

Nu över till sanningens timme! Här är en bråkdel av sådan som jag fångar upp med min kameralins. Vissa bilder skulle annars också hamna här på bloggen medans jag helst håller en del för mej själv. Men inte idag här kommer lite ful- och finbilder.


Nödvändiga förklaringar:
1. Nej, jag är inte gravid. Jag lade upp en ultraljudsbild på kylskåpet, könskonst i köket, fint så. 
2. Jag färgade håret, därav mystiska hårbilder.
3. Jag hälsade på mitt första hem, därav kattbild, whiskers on point!
4. Min transparenta flaska synliggjorde mitt hemliga enhörningskiss!
5. Ja, jag tar pinsamma haba-bilder på gymmets toalett. Skäms lite inombords, vet dock inte varför.
6. Om en är hungrig och har bråttom till föda är det lättast att fota läxor, istället för att skriva ner dem.
7. Sist men inte minst, den finaste bron i Åbo. Känner en blandning av neon-untzuntz och fridfullt akvarium varje gång jag cyklar över den.

söndag 25 oktober 2015

Tågets blues.

Jag sitter på tåget, bort och tillbaka. Jag kniper, blinkar och gör allt för att inte släppa fram tårarna. Det är ju så pinsamt, att gråta, framför främlingar.

Men jag sitter ensam i en hytt med glasdörrar och ett hett batteri. Så jag låter en tår rinna ner längs med kinden. Jag torkar snabbt med tröjärmen och stirrar in i väggen, hoppas ingen såg och tänker lägga sej i. Lägg er inte i.

Jag försöker mitt yttersta med att tvinga tankarna till känslolösa utrymmen. Men med en penna i hand finns det inga hinder, en efter en väller de fram. De accelererar, de bildar två floder. Två blöta floder längs med kinderna.

Det är söndag och jag gråter. Söndag är tårarnas dag. Varför de rinner, det vet inte jag.

Kanske du är orsaken, din varma hand, din stängda famn.
Kanske är det resan eller den molande oktoberbluesen.
Kanske är det bara tenten och de förbannade partikeladverbialen.
Kanske är det du, förbannade du.

torsdag 22 oktober 2015

Trotsigt lågstadiebarn.

Gooo'mooroooon... (läses som: seg högstadieklass en måndagmorgon) Tro inte att jag kommer här nu igen och spottar ur mej ett dunderinlägg om något jätteaktuellt, speciellt brännande inom bloggosfären. Nej, fy, här finns inga krafter eller hjärnceller att aktivera för sådant debatterande. Min hjärna beter sej som en lågstadieunge just nu, praktexempel: Förnuftet kommenderar: "Nu måst jag göra någonting vettigt (skolarbete/blogga/diska/stiga upp etc.), punkt slut." Lågstadieungen trotsar: "Nej, aldrig i livet. Jag vägrar."

Så i brist på annat material får ni här lite bilder att stirra på:

Här är min livscykel för tillfället. Plugg, festligheter, regelrätta ångest-söndagar. (Jag går sönder inombords p.g.a. de asymmetriska textraderna, förlåt..!)

Här exemplifieras en lång process av "den perfekta bilden". Bilderna till vänster finns i ca. tjugo upplagor och den högra i endast ett exemplar. Bryt Instagram-perfektionen, jaaaa!

Häjtå.

torsdag 15 oktober 2015

Låt snoret rinna och finnarna brinna.*

Hej från soffhörnet! Medans jag fortfarande ligger däckad som en lite ynklig kyckling i soffhörnet händer det saker där ute i TheBigWorld. Den omtalade hysterin fortsätter (vilket resulterade i både besöksrekord och en nyhetsartikel *secretly jumping up and down of excitement*, skolarbeten hopar sej och det närmar sej Ond sitz! Jag har tagit det som mitt livsuppdrag att lyckas bli feberfri tills klockan 19 ikväll. C-vitamin, finrexin, burana ant what not. Jag känner mej som ett levande apotek.

Det här med sjukdom, det fascinerar mej något otroligt. Det är få gånger jag drabbas av gubbsjukan men det händer varje gång bakterierna håller ett järngrep om min hals. Då blir jag sådär äckligt självisk och ynklig. Yhyyy, yhyyy tyck synd om mej, jag är sjuk, jag kommer aldrig att få lukta på blommorna under eken igen (p.g.a allt snor och den obefintliga finska sommaren)!

Min snoriga hjärna skulle gärna skriva långa haranger om usel sjukvård, buttra bihålor och läkare som aldrig riktigt förstår. Men ingen vill ju vara en partypooper, right? Så jag kör en lista över saker som kan anses positivt med ett bristande immunförsvar.


  1. En får äta kex till lunch. Kex dygnet runt om en så vill! Är du ingen kexdiggare kan du välja annan socker- och fettbomb, huvudsaken är att sockertanden blir nöjd.
  2. En behöver inte klä på mej obekväma kläder. Ha helst något som är lätt att riva av, feber kommer nämligen gör så att du svettas, kallsvettas och fryser med tre minuters intervaller.
  3. Du får slötitta serier hela dagen lång, i flera dagar. I ain't complaining. Om du ser ett ljus i feberdimman kan du ju passa på att läsa något intressant eller måla en bild, inget för ansträngande. Ta ut all lathet du bara kan medan du har en giltig orsak.
  4. Om du ligger hemma så ska du passa på att hosta vilt omkring dej. Inga armbågar eller artiga hostningar. Go all in och hosta ut de värsta slempropparna, så länge det inte finns någon oskyldig frisk jävel i din närhet.
  5. Så länge du en gång håller på att snuska ner ditt hem kan du passa på att lämna näsdukar och tékoppar lite var som helst. Du är ju sjuk, en får inte städa med en kroppstemperatur högre än 34,4.(See what I did there, huh?)
  6. Är du sur på någon eller har du en aktiv krigföring på gång? Kombinera då punkt 4 och 5. Bjud över din fiende och när hen ringer på din dörr, öppna och hosta rakt ut och släng näsdukar som konfetti över hen. Beundra ditt mästerverk och stäng sedan dörren. Återgå till din B&J i soffan. Jag vet att jag är ondskefull, you're welcome.
Finn fem fel.
alt.
En sekunds moodswing.

*(Angående rubriken: Jag syftar inte på folkslaget finnar, utan de som sitter i mitt ansikte. Jag vet att inlägget inte handlar om finnar, men det rimmade ju så fint. Låt snoret rinna och finnarna brinna.)

tisdag 13 oktober 2015

Galan-hysterin.

Go'kväll! Alltså kan jag snälla få kommentera Galan-hysterin för ett kort ögonblick. Tack, va bra, det behövs nämligen. WHAT IS UP!? Jag visste inte att det kunde bli så här mycket ruljans i den finlandssvenska bloggvärlden, wow imponerande. Det verkar som att alla bloggare har suttit med ett hejdundrande fantastiskt blogginlägg uppe i rockärmen och väntat på det perfekta läget. BAM! Och där körde nomineringarna igång för den finlandssvenska bloggalan igång. Några timmar senare börjar de djupa, blottande inläggen rassla in. Det ena saftigare än det andra. Kul läsning tänker jag, kul med nomineringar tänker bloggarna.

Jag är ju själv inte helt opartisk. Jag orkade ju faktiskt släpa mina fingrar och min minnesbank till bloggen dagen efter nomineringen startade. Det var som en inspirationsboost. En orsak att ens försöka skapa något. Det blev något, heja mej! (Så skulle London i Zack & Codys ljuva hotelliv hurrat, någon annan än jag som minns det programmet som om det skulle ha varit igår?!)

Det är också något annat som kliar lite inombords angående Galan, något med alla dessa bedjande inläggen snälla-nominera-mej. Något som inte står rätt till. Alla vill vinna, alla tycker att hens blogg är bäst. En måste fiska nomineringar för att komma med i omröstningen. Automatiskt blir det ju de med flest läsare som går vidare, eller hur? Så varför kan vi inte direkt ta ut de topp-tre bloggar med flest läsare i varje kategori och sedan rösta fram en vinnare? De som har flest läsare är väl ändå de som lyckats bäst med sitt "jobb/projekt"? Nu fick jag lite ångest, tänk om det finns massor av superduper bra bloggar som jag inte ens vet att existera endast för att deras marknadsföring inte har nått fram till mej? ÄÄH!

Anyway, det hela osar lite "välja lag under gymnastiken"-feelis. Men det är en tävling, och jag har alltid avskytt tävlingar av "seriösare" grad än t.ex. Alias. Dessutom vet jag att jag har så liten läsarkrets att jag inte tänker dra igång en nominera-mej-snälla-kampanj. Men om ni mot förmodan söker en kandidat till kategorin Årets personliga blogg eller Årets kreativa blogg så vet ni var jag finns. Höhö. (Japp, skamlöst fösök till nomineringsfiske trots att det ger mej lite creeps.)

Jag och Bella(som för övrigt är fotograf till den vänstra bilden) hade faktiskt tänkt gå på Galan, dels för att a) en får bära fina kläder b) det ordnas ett evenemang i Vasa, vilket händer ungerfär 1 gång/ 10 år c) vi får träffa varandra d) en får se smoking hot ut. Ja, det är en giltig orsak. Just nu sitter jag här med smör i håret, fula sockar och bultande bihålor. Not so sexy. Att vara sjuk och ligga däckad på soffan måste vara en av de sköraste tiderna för ens självförtroende och självkänsla. Bajs för bakterier och virus. Kan ni inte bara försvinna?

Kids, gå inte med bara ben i oktober. Det är inte bra för din hälsa, hälsningar snorungen till höger. 

måndag 12 oktober 2015

Bloggbok: Trosdusch och stjärnelev

Tjola hejsan! Nu ska jag dra igång med den där lovade bloggboken. Förra veckan var minst sagt hektisk. Hektisk är för övrigt ett ord jag inte kan uttala, ja vet inte varför men det går bara inte. Fatta paniken jag greps av när jag insåg att mitt välförberedda tal innehöll ordet hektisk på två ställen. Sprutsvetten var ett fakto och talet fick en "dramatisk paus" medan jag febrilt sökte i mitt inre lexikon efter synonomer.

Slutrabblat om omöjliga ord. Var var jag? Jo, här börjar min lilla sekvens av våndor genom skolgången. Jag tänker att det är bra att skriva ner för mej själv, för föräldrar, för lärare och för allmänheten. En brukar ju ha lätt att förtränga det onda och förgylla det lyckliga. Men ofta hittar en händelser i sin nutid som kan vara påverkade av bortglömda händelser. Jag tänker att det blir en passlig mängd om jag  betar av två ämnen per gång och där emellan får vanliga inlägg ta plats. Japp jag erkänner, det är en strategisk plan för att undvika bloggtorka. Smart Lina, smart.


DEL 1 - LÅGSTADIET

Trosdusch

Förra veckan hade Myteriet på x3m ett inslag om att  duscha efter skolgymnastiken. Av någon orsak har detta skapat oro och debatt genom alla tider, också när jag var mindre. Under en period i lågstadiet, kanske runt årskurs 3, så duschade alla flickor i min klass med trosorna på. Ibland till och med med sockarna. Missta mej inte nu, vi stod inte under duschhuvudet och shamponerade oss i fem minuter med kläderna på och gick sedan runt med plaskblöta underkläder resten av dagen. Nej, vi tryckte igång strålen och stod sedan bredvid utan att träffas av vattnet och liksom sköljde av armarna och fötterna (om en inte hade sockarna på förstås). I mina öron låter det helt brutalt, men då var det fullständigt normalt. Så gjorde alla, förutom den ensamma flickan som duschade som vilken vettig människa som helst. Men på den tiden var hon underlig, hon var utstött, hon duschade ju naken, framför alla. USCH.

Trosa och socka i duschen?
Efter att någon hade berättat om det här konstiga fenomenet för sina föräldrar som sedan berättade vidare till vår lärare förstärktes övervakningen av omklädningsrummet. Härregud, vem har skvallrat?! Nu måste ju alla duscha, jävla skvallerbyta. I slutet av lågstadiet hade de flesta kroppar satt igång att producera illaluktande svett och då blev de fart på deodorantburkarna. Dove- och Axedimman hade kommit för att stanna.

Stjärnelev

Ganska snabbt in i skolåldern förstod lärarna och även jag att det går ganska bra för mej. Jag hade inga större problem i skolan bortsett från en lite långsam läsning. Allt annat gick som på räls. Men när några år har gått och klasskompisarna började visa markanta skillnader i kunskapsnivå hände något. De duktiga eleverna fick inte längre vägledning, tid eller svarstid. Jag vet att det är ett lyxproblem att kunna "för mycket" i skolan, men det var ändå ett problem.

Jag markerade flitigt på varje fråga jag visste svaret på men fick allt mer sällan svarstur. Jag blev frustrerad och kände mej allt mer ignorerad av lärare, som var min stora föreblid. På ett utvärderingsamtal ett halvt år senare förklarade läraren att hen visste att jag redan besatt stor kunskap och valde därför att fokusera på de som behövde mera hjälp. Visst, tänkte jag. Den "ursäkten" kan jag väl ta.(Läraren använde också ordet "stjärnelev", ett mycket skrytigt ord. Hatat av alla i Jantelagens kedjor, inklusive mej. Det förblev en hemlighet ända framtill idag att någon har sagt Lina och stjärnelev i samma mening.)  Nu blev jag den som fick svara endast på de frågor som ingen annan kunde och en kunde nästan höra den kollektiva sucken som blåste genom klassrummet varje gång fröken Lina Vet Bättre fick svara.

Som ett resultat av detta uppstår en enorm rastlöshet varje gång en lektion inte innehåller ett passligt stort tuggmotstånd. Jag måste darra med benen, klicka med pennan, klottra i häftet, stirra på klockan. Det är inte bara jag som blir stressad eller trött, det stör ju också de andra i rummet om mina ben hoppar upp och ner under bordet fem gånger i sekunden. Men jag försöker att hindra mej själv så gott det går, om någon av er läser det här, säg åt mej att sluta!

Busenkla uppgifter leder till omotiverade selfies på överaktiva varelser.


Det här med markering och svar ändrar också med tid. Ju högre upp i skolåldern en kommer desto mer medveten om lärarens brister och mänsklighet blir en. I lågstadiet ville jag svara på frågor men gavs inte chansen. Nu blir jag ställd frågor som jag kan svara på men 'orkar' inte om de är för lätta/dumförklarande. Detta gäller inte bara mej har jag märkt, utan ett helt klassrum kan mitt i allt sluta markera om läraren börjar ställa för lätta frågor. Då ljuder ett gemensamt, ljudlöst "K, BRY" genom rummet och läraren blir orolig, stressad och förvirrad. Förlåt kära lärare för att vi inte ens orkar öppna käften för att säga att vi redan kan det där och att du ska hoppas vidare till något mer intressant.

K, bry.

söndag 4 oktober 2015

Bloggbok release!

Mina hennar och hennar! Jag kläckte nyss idén om att göra en liten bloggbok. Bloggbok as in: flera inlägg som behandlar samma ämne. Alla hurrar entusiastiskt "YAY!" Jag vet att ni gjorde det, försök inte förneka era spontana känslor.

Vad ska då den här bloggboken (alltså wow vilket catchy namn, bloggboken, stolt upphovsmakare här hej) handla om. Jo, känslor, scenarion och situationer under min (majoritetens?) skolgång. Helt enkelt en reflektion över hur min världsbild har sett ut genom åren. Jag tänkte att det är bästa att skriva ner det nu, medan jag ännu har det i "färskt minne". Tänk vad bra att gräva fram när en möjligtvis ska tampas med en egen minion i samma ålder.

Tanken slog mej när jag läste Clara Henrys mensbok där hon allt som oftast refererade scenarion från hennes lågstadietid. Jag tänkte mest bara "wow, det här är guld! Jag hade glömt hur ondskefull en snorunge faktiskt är. Jag måste skriva ner mina egna berättelser. Nu!"

Det här inlägget får främst bli en slags inledning för vad som komma skall. Jag måste ha någonstans att bevara ursprungsidén ifall jag helt spårar ur och bloggar om pubertet och utfrysning hela oktober. Så här kommer en checklist, eller ett slags smakprov av min kommande bloggbok:

  • Att hata ordet "stjärnelev" och att skämmas över att vara duktig i skolan
  • Att gråta över sina magkorvar när en är 10 år
  • Tajta kompisgäng och på-liv-och-död-konflikter
  • Den fösta BH, benrakningen och mensen
  • Att vara regelrätt lydig medborgare och en kringvandrande uppslagsbok
  • Det never-ending högstadiet, kaos x10
  • Att alltid vara en iakttagare, ett gränsfall
  • Räddaren i nöden: gymnasiet
  • Att vara Bambi på hal is, igen.
Om någon av dessa punkter låter intressanta- stay tuned, to be continued, in next week's episode osv!

Tills nästa gång: Kom ihåg, illuminatis turbanbärande gröna heliga lönnmördar-ödla vakar över er, beware.

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar