lördag 5 december 2015

Den mystiska mensen.

























Jag har länge undrat, funderat och velat. Borde jag skriva ner min menshistoria? Nja, är det ens intressant för andra att läsa? Jag har redan nämnt något om den i bloggen varav jag fick en del positiv feedback. Men sen fick jag den där andra feedbacken också. Det där meddelandet som trillade in en halv timme efter att jag hade publicerat ett halv mensigt inlägg. ”Lina kanske du borde ta tag i dina problem istället för att skriva öppet om dem? - Mamma” Ojdå, aj! Där träffade hon en svag punkt. Jag tog illa vid, stannade upp och tänkte. Ja, hon har väl rätt. Jag borde reda ut mina problem och inte ”gnälla” om dem offentligt.

Sen läste jag om projektet Menskligt och insåg hur viktiga menshistorier är. Banne mej nu ska jag gnälla och berätta och förklara allt om min menshistoria in i minsta detalj. Jag måste åtminstone skriva ner den, annars glömmer en bort allt. Så nu kör vi, mens åt hela bunten!

Allt började med att inget började. Ja, ni läste rätt. Jag fick ingen mens, typ aldrig. Jag gick och väntade och väntade och väntade. Jävla mens kom nångång! Någongång på högstadiet slutade jag vänta och accepterade det faktum att jag aldrig skulle få mens. Jag var helt enkelt menslös.

Då tog jag det med ganska stor ro. Jag slapp ha mensvärk, PMS och alla andra förhinder som kommer med på köpte enligt konceptet ”Ta mens, betala för mensvärk tusen gånger om” eller ”Köp puberteten och få 150% PMS”. Happy day tänkte jag, ett mindre bekymmer att oroa mej för. Men stop i backarna, mitt hjärta stelnade till för en sekund när jag scrollade genom Umo-hemsidorna, där jag som ung tonåring spenderade x-antal timmar på diverse ”sex och sånt”-hemsidor, eftersom skolbiologin var värdelös. På Umo läste jag att en måste besöka gynekologen när en fyllt 16 år om en ännu inte fått sin mens. Iiiiik! Jag var 15 år när jag läste detta. Nu blev det mer bråttom än någonsin, syster Mens, snälla rinn ner för mina ben nu! Snälla du! (Jag gräver hellre ner mej i en bunker och svälter ihjäl än att få en kall anknäbb av stål uppförd i min vagina. - 15-åriga Lina)

Efter ett halvt år av intensivt bönande till mensgudarna så hände det mirakel jag hade väntat på. Blodet mellan mina lår gjorde entré! Tyvärr måste jag utelämna er detaljerna, förlåt. För att det otänkbara har redan hänt, jag har glömt bort varje lilla minnesbild jag någonsin haft av min mensincident. Allt, helt borta. Så sorgligt.

Historien slutade ju såklart inte där, allt drama kring min mens fortsatte i helt vanlig ordning efter den där första bortglömda blödningen. Suck. Tre veckor senare var jag väl förberedd på att välkomna mens #2, trosskydd i byxan, bindor i väskan. Come at me sis! Veckan gick och ingen mens kom. Inte under de följande sex månaderna heller. Mitt pubertala jag ville bara ta mensen och strypa den. -Varför måste du vara så jälva onormal vajayjay, varför!?!?!?!?!

I slutet av högstadiet åkte jag på skidsemester till Ruka. Två gånger faktiskt, med en månads mellanrum. Gissa vad som inträffade på dessa resor som ägde rum med precis en menscykels mellanrum. Jo, mensen började flöda på båda bilresorna påväg upp till renarna. Say what?! Det blev ett insider joke på direkten. Ruka-mensen. Ruka framkallar mens. En åker ner för fjället så snabbt att mens börar rinna osv. Ruka + mens = sant.

Sen kom våren och jag kunde inte susa ner för något fjäll längre, vilket betydde att mensflödet slutade. Jaha syster Mens, vad är problemet denna gång då?

Efter kanske sex månader utan mens tvingade min mamma mej till en läkare. Det togs hormonvärden och graviditetstest (för att ja, jag hade varit gravid i flera år, eller?). Allt var okej, tack och hej. Undersökningen avslutades och jag fick fortsätta leva menslös.


Ytterligare ett halv år senare bestämde jag mej för att börja inta p-piller, för då skulle väl jag få min mens, visst? Jag traskade iväg till läkare ännu en gång. Samma blodprover, samma graviditetstest och samma hormonpiller. Allt visade på en helt normal och hälsosam mens. Okej..? Jag fick mina p-piller och en ännu mer förvirrande tid inleddes.

I nio månader mensade jag allt vad jag orkade. Blod, PMS, mensvärk och brutal 'mensdepression'. ”Betala 30€/månad och tro att du lider av allvarlig mental ohälsa”. Happy day.

När jag plockade ut min fjärde p-ring (jag hade bytt preventivmedel i hopp om att humörssvängningarna skulle avta) så hade jag fått nog. Jag la aldrig in en till ring och svalde aldrig ett blått piller igen. Min syntetiska mentala ohälsa försvann på momangen och min mens likaså.

När jag flyttade till Åbo hade jag inte haft mens på ett helt år och det var då jag publicerade det halvmensiga inlägget. Som 19-årig snäll flicka lydde jag min mammas meddelande och traskade iväg till gynekologen för en tredje gång (den här gången till en privatmottagning i hopp om bättre vård). Surprise, surprise! Där togs samma blodprov, samma graviditetstest och jag ordinerades samma hormonpiller. Min berättelse ignorerades och jag blev bemött på samma sätt som vid alla de andra tillfällena. -Du har nog bara gått ner några kilon och har en stressig period i ditt liv. Lugna ner dej och ät lite mat så ska du se att mensen kommer tillbaka. -Menar du att jag har haft en stressig period ända sen jag var 12 år?! Har jag gått ner i vikt konstant i 7 års tid?! Nej, såklart jag inte har, men det verkar inte läkarna förstå. Perkele.

Så nu sitter jag här med en ask hormonpiller som jag ska ska svälja i tre månader för att sen se om blodet kommer den fjärde månaden. Men ugh, jag tvivlar, såklart. Jag drar mej för att påbörja kuren, jag vet ju redan vad resultatet blir. Men jag måste ju ta kuren för att kunna ringa åt läkaren den fjärde månaden och säga ”I, fucking, told you so!” Jag blir arg bara av att skriva ner det här, mina fingrar nästan skakar och jag som har en tendens att börja gråta när jag blir arg, har tårar i ögonvrån. Nu måste jag blinka intensivt för att de andra cafébesökarna inte ska tro att jag är galen eller nåt. Ge mej en liten paus, tack.

Okej, nu har jag sansat mej, puh. Nu ska jag bara vänta på måndagen så kan jag börja trycka i mej de fakemens-framkallande pillren, woptii… 

To be continued in four months.

*Mensinspirerad hårfärg och läpp*

 Om du tog dej genom hela menshistorien, grattis du har vunnit ett pris! I tålamod. Häjtå.

(Vårt senaste podavsnitt råkar också handla om tonåren och puberteten, lyssna här.)

9 kommentarer :

  1. Dis I like! Alltid bra med menshistorier. Vi behöver mer av sånt här. Keep it up!

    SvaraRadera
  2. Gillar menshistorien! Ogillar pillren och läkarnas oförståelse. Kan man inte bara låta saken bero? Om det inte är nåt fel på dej, så skit i det och låt kroppen fungera som den vill? Så skulle nu jag göra iaf :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, de e klart att jag bara skulle kunna låta allt vara. Men jag tänker att om jag någongång skulle vara i behov av min mens (som t.ex. vid barnaskapande) så känns det bra att reda ut det redan nu :)

      Radera
  3. Så roligt du skriver! :) Men gillar förstås inte historien i sig.. Tycker verkligen läkarna agerar konstigt då de inte verkar bry sig alls om din historia, men de kanske inte känner till/det kanske inte finns nån annan metod att försöka sätta igång mensen? å andra sidan låter det inte som att de egentligen gått till botten till det hela, eller vilka sorts undersökningar har de gjort förutom det du nämnde? Nog har de väl gjort en ordentlig gynekologundersökning med ultraljudsröntgen och allt vad det finns...? :O Om jag var du skulle jag äta sista kuren hormoner och sedan vägra ta emot mera sånt om de verkligen inte kan göra mera (och om de alltså inte röntgat eller gjort nån fysisk undersökning alls)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket! Jo, de har gjort ett ultraljud också, resultatet var nästan helt normalt. Och ja, jag måste väl kräva vidare undersökningar ifall pillren inte gör nån skillnad.

      Radera
  4. Mer menshistorier åt folket! Din menshistoria låter dock aningen jobbig och lider med dig när du ska knapra hormoner, vet själv hur jobbigt det kan vara. Hoppas dina mensproblem fixar sig!

    SvaraRadera
  5. NU nästan ett år senare ramlar jag in på det här! Jätteintressant att läsa din historia! Och JAAAA alla ska skriva sina mensberättelser till oss! :) Detta projekt behövs, vi som vill behöver få berätta och vi (alla) behöver lyssna på andras berättelser.
    Hur gick det sen? Hoppas verkligen att du har fått svar och bättre bemötande. Måste scrolla din blogg för att ev få svaret!

    SvaraRadera

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar