söndag 31 januari 2016

Den stora stygga vargen.

Mia har en hemlighet. Något som ingen annan vet. Hon skäms för sina tankar, hon vet mycket väl att det är fel.

Mia går hem längs trottoaren, kvällen är svart. Det är ju faktiskt natt. Eller morgon, pensionären sitter redan i fönstret. Dricker kaffe, läser Allers, rör runt i koppen. Men Mia vandrar hemåt, befinner sej ännu på föregående dygn. Pensionären befinner sej i söndagen och Mia i den fartfyllda lördagen. Mia vandrar hem, klack på skon, trippar över bron.

Pulsen 120 och alla sinnen på helspänn.

Mia har festat hårt, det är inte svårt. Blinka långsamt och småskratta på de rätta ställena. Så fortsätter de färggranna glasen komma. Blinka, le, fnittra. Klunk. Kvällen var rolig, lite tunggymnastik i barens alla hörn. Inte för Mias begär. Mia använder tunga och ögon för att se den mitt emot henne. Fort, ändras blicken och Mia får den där kicken. Hon sitter nu på tronen och har ännu en tjänare vid sina fötter. Hah.

Men det är inte att härska över kåta fylleögon som Mia går i gång på. Mia älskar hemfärden. Mia älskar att hata, vägen hem. Klackarna slår ljudligt mot asfalten, kanske hon trampar lite hårdare med flit? Mörkret omsluter henne mellan gatlyktornas sken. Plusen dunkar inne i partyblåsan. Flickor ska inte gå hem ensamma. Flickor ska inte trippa över boar i alltför utmanande skoar.

Mia känner att hon är ett barn. Hon har lekt tvärtom-leken hela sitt liv. Flickor ska inte gå hem i mörkret. Den stora stygga vargen kanske tar dej. Mia gillar att göra det syndiga. Mia gillar att känna snabba pulserande hjärtslag. Mia går alltid hem ensam, sent, i mörkret, med jackan öppen, vickar på höften. Pulsen 120.

Mias mål är att hitta den stora stygga vargen. Hon vill avslöja myten, legenden, varelsen. Mia hoppas på att få en skymt av den stora, mörka, stygga vargen. Mia söker äventyr, hon begär adrenalinhöjder. Varje gång hon vandrar hem är hon rädd. Men på en bra sätt. Det är som om hon väntar på den där ovanliga fågeln som bara två skogsmullar har sett. Hon vill också se det okända.

Mia vill se det onda. Men hon vill inte skadas av den omtalade myten. Hon vill inte uppfylla profetian. Mia ska eliminera det onda. Mia ska använda ben och armar. Mia tänker inte springa eller ringa. Mia tänker ta kampen och vinna. Mia vet att hon är stark. Mia vill besegra den stora stygga vargen.

Mia vill att ingen ska vara rädd när de går hem. Pensionären ska inte behöva vaka över de rangliga styltorna som trippar över bron. Mia vill inte höra varningstexten längre. Flickor ska inte gå hem ensamma. Mia vill fokusera på sitt kungarike och känna segern när hon går hem i lugn och ro. Pulsen endast 80.
Vem äger gatan du bor på?


Detta var min första text i vår nystartade skrivarcirkel. Den idén var ungefär det bästa jag har åstadkommit i år. Guuh, så intressant, spännande, lärorikt, och framförallt, roligt vi hade det på den första träffen! Jag hoppas innerligt att vi orkar hålla projektet levande under hela vår studietid. Vår lilla mysiga skrivarcirkel där vi sätter ord på stort som smått.

tisdag 26 januari 2016

Fettklumparnas krig.

Hejsan hopsan! Här stormar hela havet, villt! Min lilla hjärna känns inte för trög efter något som liknar en 10timmars arbetsdag, men jag kan inte tiga heller. Kanske försöker jag också hålla koll på mina egna tankar, så att jag inte blir helt insnöad av alla andras åsikter.

Vad pratar vi om idag då? Jo, börstimplantat såklart!

Här kommer först några av nyckelinläggen som ni kan läsa igenom för att få en klarare bild av vad som händer:

1. Janina hyllar Sara Forsberg och hennes YT-video om fake boobs




5. Linns förtydligande till de som inte förstod hennes första inlägg

Så där ja, nu har ni en del av bakgrundsmaterialet. Vad vill då jag säga? Jo, först och främst ringde det igenkänningsklockor när jag läste argument i kommentarerna. Ingen är en ö, alla ingår i samhället. Det som händer innanför dina dörrar händer också i andra hem, eftersom ingen är en ö. Det här argumentet brukar vi höra när vi pratar om föräldraledighet. Precis som att det just i ert fall passar bäst att mamman stannar hemma och att ni verkligen inte har fallit för en samhällsnorm gäller för tissarna. Just för att ni opererar er för er egen skull och ingen annans betyder inte automatiskt att ni inte ingår i och reproducerar den samhällsnorm som redan finns.

Snälla kan ni läsa på och förstå detta argument/teori, att det finns någon bakomliggande faktor till varför allt fler vill och kan lägga sej under kniven för estetiska ingrepp.

Nu vill jag också påpeka att jag nu diskuterar börstförstoringar eller uppsnyggandet av hängiga bröst, inte bröstförminskning. Det förstår jag mycket väl att är nödvändigt ifall en lider av ryggsmärtor eller inte klarar av att utföra sitt jobb. Det är en helt annan sak.

Längre ner i kommentarsfälten stötte jag också på pointen om de som förlorat sitt/sina bröst till cancern. Hur tänker vi då? Ja, det känns som en mycket känsligare sak, mitt i allt. Jag tänker bara försiktigt säga att det är hemskt få personer som skaffar proteser om de t.ex. sågar av ett finger. Därtill finns det också kroppar som är plattbröstade från födsel till död även om många kanske tycker att de borde finnas några slags fettklumpar där. Men som sagt, känns det här som en mycket mer känslig diskussion att föra. Jag avstår helst.


Våndas över att patriarkala maktstrukturer gör att bara hälften av oss måste gå med stolpar under våra hälar. Why?! (Kom inte och säg att jag går på dessa stolpar för min egen skull, det gör jag verkligen inte.)
Tack för mej, häjtå!

måndag 18 januari 2016

Om sanningen ska fram

Januari börjar året/ februari kommer näst/ mars, april har knopp i håret/… Det är ännu en liten bit kvar av januari och av den där början som sången berättar om. Så vi kan väl snacka lite till om det konstiga fenomenet som nalkas varje nyår, jag pratar förstås om nyårslöftet. Oj, kära nyårslöfte, i januari sprider du så mycket hopp men när februari kommer näst så är du mest bara en rutten pest. De flesta har då kört in dej i skamvrån eller gömt dej i källaren. En försöker glömma att du ens funnits till, vilket nyårslöfte pratar ni om?

Precis som alla andra som är missnöjda med något element i ~*lifvet*~ har även lilla naiva jag gett nyårslöften. Ja, löften som i pluralis av ett löfte, som om ett inte var tillräckligt… Den första utmaningen jag har antagit är att påminna mej själv om att hålla igång träningen annars blir vintermörkret för påtagligt och en blir till en sorgsen yhy-yhy-klump under tre tjocka filtar. Det andra och kanske viktigare löftet är sanningen. Jag ska alltså försöka hålla mej till sanningen och därtill även stå rakryggad.

Men det är inte de där ”ser jag tjock ut i de här kläderna”-lögnerna som jag ser som det största problemet. Utan de där större, riktiga lögnerna som en tar till för att hålla sej bort från kaos och heartbreaking. De där lögnerna en säger för att alla ska vara nöjda och glada. De har jag nu försök skippa och hittills har det gått utmärkt.

Jag har ofta blivit omtalad som den där snälla Lina som är så trevlig, redan här går en lite rysning upp längs med ryggraden. Jag rent ut sagt hatar den definitionen av mej själv. Jag vet inte varför jag känner så, snäll och trevlig är ju positiva egenskaper. Men det känns så meh, vet ni. Om en är snäll och trevlig så betyder det oftast att det inte finns något annat utmärkande.

Efter många år av att försöka göra alla till lags och nöjda tycker jag det får räcka. Det tar ju så jävla mycket energi att vara snäll och trevlig, hålla alla glada och förtränga och dölja sanningen titt som tätt.

Jag orkar helt enkelt inte vara en ryggböjare, som bara anpassar sej efter andra måsten, åsikter, viljor och behov. Nej, nej, nej inget mera böjande. Till och med i min dagispärm står det att ”Lina skulle kunna stå på sej mera och ta för sej”. Vet du va dagistant-Inger, det är precis vad jag tänker göra, nu så här 15 år senare.

Så om ni ser mej slicka någon annans rumpa bara för att göra den till lags i februari får ni allt komma och hötta ett bestämt finger och påminna mej om de där patetiska nyårslöftena jag gav en månad tidigare.


Någon amerikansk Kardashian-älskande tonåring skulle säkert döpa gifen till något i stil med "been slayin' that bitchface since 2016 / #dressgoals"

fredag 15 januari 2016

X3M, jag förstår verkligen inte.

Jag måste få kommentera en sak. Något som jag har grubblat över ett tag nu men jag är inte helt på det klara med om detta är något att oroa sej över eller inte. Ni kan bestämma det. Min spaning hänger ihop med den pågående debatten om övergrepp och sexuella trakasserier. Jag bestämde mej för att dela med mej av det här efter att jag läst Linneas behövliga och ärliga återkoppling.

Saken är den att jag följer @yle_x3m på Snapchat. Och det är en viss snap som förekommer se sådär var annan, var tredje dag där. När klockan slår 12 slutar Supernova och Myteriet tar över underhållningen på radiokanalen. Då brukar My, som är programledare för Myteriet, snappa en video från studion.

Den ser allt som oftast ut såhär: My pratar om alldagliga saker. Kjell (programledare för Supernova) kommer halvjoggande mot My. My ropar "Neeeej, Kjell, NEEEEEJ!" när Kjell liksom borrar in sitt ansikte i halsen/nacken på My eller är närgången på annat sätt.

Där mitt i skriket så tar snapen alltid slut. Och det kommer ingen fortsättning.

Det är här jag får lite dåligt att vara. Det börjar krypa i skinnet på mej, jag skulle så gärna se ett slut på denna situation. Att bli serverad bilder av en kvinna som ropar när en man kommer och rör vid hennes kropp, av *public service*, känns obehagligt. To say the least.

Jag har full förståelse om My och Kjell har detta som något slags inside joke eller liknande. Men för oss, på utsidan, är det svårt att förstå situationen. Är det meningen att vara roligt? Humoristiskt? Ska jag skratta nu?

Ska jag verkligen skratta åt en skrikande kvinna nu? När vi diskuterar övergrepp och kvinnans rätt till sin egen kropp och sin trygghet. Påriktigt X3M, kan jag få en förklaring på denna 10 sekunders video. För jag förstår verkligen inte innebörden.

onsdag 13 januari 2016

Spräkäblåa brillor, tack!

Hejsan på dejsan! Jag tänkte bara kika in för att berätta om en trevlig händelse. Nämligen, jag har gått och köpt nya brillor, titta va fina. Eller hur, jag vet, de är ju dösnygga!

 
En viss har-stenkoll-på-allt-människa, aka. mamma, påminde mej om att jag inte har besökt optikern på länge. En borde ju göra det en gång per år, men vem gör nu det, egentligen? Nå, jag traskade iväg till Spacsavers och blev stirrad i mina ögonbottnar och andra mystiska saker som optiker gör. Sedan frågade en dam hurudana glasögon jag hade tänkt mej. "Jag vill ha blåa brillor. Riktigt spräkäblåa!" 3 minuter senare var jag många pengar fattigare och två par blå glasögon rikare. Score!
 
 
Egentligen ser ju de resterande 30 bilderna ut såhär. Vad gör en inte för att undvika måsten?
 
Point 1: Jag måste ju påpeka att de vanliga brillorna inte är sådär mörkblåa som på bilden. Det var bara svårt att fånga färgen en nattsvart eftermiddag som denna.
Point 2: "Två till priset av ett" måste ju vara det bästa vid glasögonsköp. Gratis är gott, heja Specsavers!
Point 3: Ylletröjan fick jag av mommo under julhelgen. Den är några decennier gammal och hejmlaga. Har bärt den non-stop, den borde tvättas vid det här laget. Men den har liksom blivit en förlängning av mej. Jag kan nu avslöja att min största kärlek är en oversize ylletröja. Najs.


tisdag 12 januari 2016

Två torra fingrar.

Den senaste veckan har det diskuterats sexuella trakasserier i varje vrå. Det händer i Köln, Helsingfors och Stockholm. Övergrepp i större utsträckning. Om vi bara skiter i stolpskottet som sa väldigt stolpskottiga saker (peak till en viss polischef) och fokuserar på sexuella trakasserier överlag.
 
Jag läser alla de berättelser som har kommenterats på Yle:s artikel så är min första tanke, uuusch fy ve och fasa! Min andra tanke är, vänta nu det här betyder att även jag har blivit antastad. Många gånger, oräkneliga gånger, av varierad grad. Nej, men det kan ju inte stämma?! Jag läser kommentarerna igen och inser att, jo visst mycket av det här låter väldigt bekant.
 
Varför har jag då inte insett detta förrän nu, då? Jo, svaret hittade jag också bland dessa, för tillfället, 68 kommentarerna. Det händer så ofta, i så stor utsträckning att alla kanske inte ens inser vad de varit med om. Att bli tagen på rumpa, bröst och kropp en krogkväll är normalt, det händer hela tiden. Men det är inte okej, inte utan förvarning och utan tillåtelse.
 
Som så många andra skriver, är den första reaktionen att frysa till is. En blir stum, förstelnad och helt förlamad, en blir till en livslevande istapp. När en plötsligt inser att två torra bestämda fingrar gnuggas på förbjuden mark, då bestämmer kroppen sej för att leka charader. På kortet står det istapp. Imitationen är så klockren att ingen i rummet förstår. Istappen ligger där i sängen och smälter. Snart ligger istappen där i en pöl av skam och äckel.
 
Istappen försöker överleva situationen. Desto mindre den stretar emot desto snabbare är det över och istappen kan springa in i frysen igen. Istappen tänker också att om hen försöker göra uppror eller säga emot så blir den andra spelaren arg och gnuggar ännu mera. Istappen vill inte smälta bort, istappen vill överleva och rymma. Till frysen, så snabbt som möjligt.
 
Istappen visste inte att en måste betala en dryck och ett vänligt leende med gnuggningar. Istappen hade inte fått någon förvarning, kvitto eller kontrakt. Istappen visste inte att summan av vänlighet och klackar i taket är två bestämda torra fingrar. Gnuggandes. På förbjuden mark. Istappen vill nu bara springa in i frysen, istappar smälter av kroppsvärme. Vet inte alla det?
 
Sexuella trakasserier gör mej arg, ledsen och smått galen.

torsdag 7 januari 2016

Pessimisten har talat.

Hej på er! Alltså borde jag skriva någonting i stil med "nytt år, nytt jag!" eller "mina fabulösa nyårslöften!" eller "mina överdrivna mål för 2016!"? Alla verkar vara riktigt pepp på det nya året och alla har ställt in sej på att bli världens/Finlands/svenskfinlands nya superstar. Ugh, tänker jag. Luften har gått ur mej och jag känner min pessimism ta nya höjder för var dag som går.

Allt går ju i vågor. I min senaste krönika var jag så pepp på att göra allt det jag vill och kan. Nu känner jag mest, uuuöh. Ingen bryr sej om det en gör. Den här attityden har också smittat av sej till annat än bara mina egna projekt. Här är några exempel:

Folk bloggar om barn och pressen av omgivningen. Pessimistiska Lina tänker: Guuu, ingen bryr väl sej om när just du får barn eller inte får barn. Vilka människor lägger sej i sådana saker?! Är det här verkligen ett problem ännu 2016? näh.

Folk klagar om att svenskarna inte vet att svenskfinland existerar. Pessimistiska Lina tänker: Hallå, det här har alla klagat på sen min födsel, alltså i minst 20 år! Det är bara att förklara läget om och om igen tills vi får en tillräckligt stor plats i svenskarnas läroplan.

Folk märker att det är svinkallt ute: Pessimistiska Lina tänker: Ta. På. Kläder. Prata om något annat än vädret. Disskuterar ett helt land faktiskt om small-talk-klassikern, vädret? What about terrorism, regnbågar, kulturell appropriering och enhörningar? 

Folk debatterar om värnplikt och kvinnor. Pessimistiska Lina tänker: Varför prata om kvinnor och män när vi kan diskutera om allmän värnplikt ens ska existera? Stäng ner skiten och fixa det på ett annat sätt.

Folk börjar gymma för att vi har passerat 1:a januari. Pessimistiska Lina tänker: Ursäkta, Optimistiska Lina tänker: Jeeee, va kul! Snälla ta kontakt med mej ifall du befinner dej i Åbo och vill ha en gymkompis/coach/pushare. Jag hjäpler dej, program finns att av hämtas. Men schh, tala inte om mina tjänster öppet. Jag är inte licencerad PT eller dylikt. hehe...

En trend måste jag ju ändå hoppa på. #bestnine2015 Eftersom jag inte updaterar instagram så ofta är det här säkert majoriteten av bilderna från det gångna året. Ni gillar tydligen små och stora milstolpar i livet och random selfies. Najs. (Använde jag just ordet selfie?! Nä, vi låtsas som om det aldrig hände..)

söndag 3 januari 2016

Det prasslar i buskarna.

Tjolahejsan! Jag fick en sån grym blogglust tidigare idag. Tänkte skriva om likheten mellan kvinno- och karatidningshyllan som jag inspekterade vid Prisma idag. Men hör och häpna, dagens nyaste, mest klickade blogg dök upp. Ur intet, med ett brak. Tizzeltazzel är namnet. Och wow, min skvallernerv satte igång med det samma. Inte nog med att jag just sett alla Gossip Girl säsonger på en oroväckande kort tid. Jag har drömt flera nätter i sträck om Upper East Side, scheming, GG och jävligt snygga kläder.

Men hohho, om en är en normal, snäll människa ska en förstås fördömma denna skvallerbytte-blogg direkt på momangen. Synd att beskrivningen inte passar mej. Höhö. Tizzeltazzel, I'm a big fan.

Dock gjorde detta nya fenomen att jag inte längre kände för att blogga om normativa tidningshyllor och annat feministiskt punktknulleri. Det får vi ta en annan gång, när tisslet har lagt sej. Hur länge håller hemligheten om vem som står bakom sajten? Hur länge tar det innan någon anmäler grejen? Hur länge hålls det på en lite anständig nivå? Mitt svar: kanske några veckor, alternativt endast till nästan söndag. Ska vi slå vad?

Been bitchin' with my bitches since 2016. Detta är de enda bilderna från nyåret. Som  var en ytterst trevlig och fartfylld kväll. 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar