torsdag 25 februari 2016

Den mystiska mensen 2.0

Jag: Hej, jag fick ingen regelbunden mens av de ordinerade hormonpillrena. I, FUCKING, TOLD YOU SO. *försöker att inte skrika, gråta eller vråla i telefonluren*

Gynekologen: Okej, men det finns ingen forskning eller lösning på ditt problem. Så tyvärr kan jag inte hjälpa dej. Återkom när du planerar bli gravid. Hejdå.

Jag: Men vah?! Jag vill ju ha hjälp, jag vill veta vad vad som är fel på mina reproduktionsorgan!

Gynekologen: Som sagt, det finns inget att göra åt saken. Hejdå.

Jag, arg och gråtfärdig: Jaha! Okej då! *slänger på luren, tar mej samman och går tillbaka till föreläsningen*

Hej på er! Här ovan ser ni ett oroväckande uttdrag ur månadens sämsta telefonsamtal. Jag och min gynekolog emellan. Om ni vill veta hela historien hittar ni den här. Men vi kan ta en kort recap ändå för att friska upp minnet.

Jag har gått menslös ungefär hela mitt liv bortsett från de nio månader jag använde mej av preventivmedel i form av p-piller och p-ring. Jag har besök tre olika gynekologer och alla har gjort precis samma undersökningar och tester. Denna gång trodde jag att svaret/lösningen var nära. Men ack så fel jag hade.

Jag ringde gynekologen som planerat och berättade att hormonpillrena inte hjälpte ett dugg. Jag är fortfarande lika menslös som jag var vid 13, 14, 15, 16, 17, 18 och 19-års åldern. "Ja, det är ett problem som inte ännu har undersökts vid Akademin, så tyvärr kan jag inte hjälpa dej." Så löd svaret i andra ändan av telefonlinjen.

Så här på kvällskvisten har jag reflekterat över min situation och detta har jag kommit fram till:

Jag är besviken på att ingen ser "det unika" i mitt fall och skyller problemet på att jag har gått ner i vikt. (Jag har gått upp 5kg det senaste året ...)
Jag är besviken på att ingen vill, orkar eller kan göra något åt saken.
Jag är besviken på att svaret säkert vilar hos en privatläkare.
Jag är besviken på att mitt svar kostar pengar.
Jag är besviken på att jag omöjligtvis kan betala flera 100€ för undersökningar och utredningar, utan att ta hjälp av mina föräldrar. Och det vill jag heller inte betrycka deras plånböcker med.
Jag är besviken på att en livmoder endast tas hand om, om den ska bära ett barn.
Jag är besviken på att så många livmoder-relaterade problem inte har forskats om. Ni vet hela endomitrios-grejen och sådant.
Jag är besviken på att det finns långt fler behandlingar för en slak penis än för en ofungerande livmoder.
Jag är besviken på att gynekologen säger att "lilla unga kvinnan" får hjälp först vid planerad graviditet.
Jag är besviken på att min livmoder är så jävla mystisk. Kan du inte ta och skärpa dej!?
Jag är besviken på att aldrig tas på allvar.
Jag är besviken på att orsakerna ligger vid min ålder, mitt kön, min livsuppgift och vid mitt lite udda problem.

Jag blir inte riktigt klok, jag har fått nog. Jag har riktigt lejdon nu.

Tack för att du orkat lyssna på mitt jämrande. Over and out. Häjtå.


Efter att jag gråtit, snyftat och tyckt synd om mej själv övergår jag till fuck you-attityden. Helt enligt vanlig ordning.


onsdag 24 februari 2016

Hyvel, hyvel på benet där - säg vem som skönast kring vaden är?

Hellåå! Här kommer jag och promotar mina egna bebisar i helt vanlig ordning. Den här gången är det mitt och Bellas senaste podavsnitt, Håret & feminismen, klickar här för YT och här för Soundcloud. Eftersom vi hade nått uppladdningsgränsen och verkligen inte har råd att betala för ett premium-konto så kom vi på den smarta idén att ladda upp avsnitten på Youtube allt eftersom de försvinner från Soundcloud. Smart va? Japp, fem genipoäng till oss!

Hur som helst, i avsnittet diskuterar vi hår, både sånt vi har på huvudet men vi glider också in på benhåret. Benhår måste ju vara top 3 mest omtalade ämnet på den här bloggen. Jag kan lugnt säga att jag är lite besatt av hela diskussionen.

Jag brukar stolt säga att ja slutade raka mina ben eftersom rakningen endast var till för de jag delade säng med och för de nyfikna snorknäsor som inspekterade min kropp i offentliga sammanhang. Rakningen var alltså inget som jag gjorde för *min egen skull*. Vem gör ens det? VAD är det som är så kul med att raka ben att en gör det frivillig, för sin egen skull? Påriktigt, kan någon berätta det för mej, för jag förstår verkligen inte.

Jag förstår inte vad som är så roligt med att stå i dushen 7 minuter extra varannan dag.
Jag förstår inte vad som är så fullfilling med att betala 36% mer för en "kvinno-rakhyvel" än för en "mans-rakhyvel". (Prisjämförelse av Gilettes produkter som säljs vid Clas Ohlson)
Jag förstår inte vad som är så spännande med att slå vad om en denna gång lyckas hyvla benen utan att sätta igång ett blodflöde i klass med månadens mensblodsproduktion.
Jag förstår inte vad som är så underbart med att gå ur badrummet med så kilande ben att en inte bara har sår av rakhyveln utan nu också sår efter naglarna som har krafsat sönder huden.
Jag förstår verkligen inte skillanden mellan att glida ner under täcket med mjuka lena håriga ben och mjuka lena ohåriga ben.
Jag förstår verkligen inte alls det platoniska förhållandet mellan Gilette och kvinnoben.
Jag förstår verkligen inte.


Fastän jag ofta är så himla stolt över mej själv och mitt älskade benhår så måst jag medge att jag inte är 100% fri från normens påtryckningar. Ja, jag trimmar mina ben med någon månads mellanrum. Eftersom jag fortfarande känner äckel-rysningar när jag inser att håren är över två centimeter långa. Ja, jag bär endast långa tights på gymmet eftersom jag är medveten om hur mycket alla stirrar på varandra där. Och jag ser till att alltid ha sockor som täcker hela glappet mellan fot och smalben, inte ett endaste hårstrå får synas. Men utan att blinka kan jag dra på mej de minsta minishortsen jag äger en varm sommardag. Strange..?

Så jag har ännu några moment att jobba på. Jag kan börja med att ta på mej låga strumpor imorgon. Tänk att en sån liten sak kan skapa så mycket ångest. Jag återkommer med en recension senare.

Det här är en av de saker som är jobbigt med att försöka leva normkritiskt/feministiskt. Att det alltid finns något som en gör "fel" eller inte helt fullt ut. Det finns helt enkelt inget som heter "den renaste och mest perfekta feministiska handlingen". Det finns alltid något att påpeka, vända på, kritisera, belysa och allt det där. En annan jobbig anspekt som vi tar upp i podden är känslan av att ofta bli arg/besviken/förbannad/rädd. Alla de problem och konflikter som en ser genom sina feministiska glasögon gör en inte speciellt glad eller stolt. Samma ska gäller alla kritiska/negativa kommentarer som en stöter på.

Men det är ändå totally worth it. Jag väljer 100 gånger av 100 att vara den upprörda feministen. För då vet jag att jag får och är med i kampen för en bättre värld. All den där förtvivlan och ilskan som vi känner kommer att betalas tillbaka tusen gånger om. Kanske inte under vår livstid, men någongång. Det är jag säker på, det måste jag tro, annars vet jag inte hur jag skulle stå ut med dessa glasögon jag stolt bär på näsan varje dag.

torsdag 18 februari 2016

Listar mitt liv.

Glad torsdag på er!
Här sitter jag i ett tåg och stressar. Helt i onödan. En skulle kunna säga att allt är som vanligt då. På tal om tåg, så njuter jag något enormt av att åka tåg. Det är skönt, förutsatt att en sitter i rätt riktning. Än en gång har jag lyckats boka en plats som är vänd med ryggen "åt fel håll", åksjukan hånskrattade i samma sekund som jag insåg att jag valt fel plast, igen.

Annars då? Jag känner att jag måste fylla ut bloggen med lite gladare och alldagligare inlägg efter förra raseriet. Jag ber om ursäkt för mitt beteende. Eller ja, nä.

~*Listan över saker som har hänt i Linas liv*~


  • Jag gick och engagerade mej, likt en äkta "duktiga flickan". Mittiallt kan jag titulera mej som Östsveas ordförande 2016 och FLSF - ämneslärares viceordförande/ to be ordförande. Jag tackar, jag tackar. Det här är kanske en av de 100 faktorer som retar min stressnerv, men whatever. Det är ju så himla kul! Föreningslivet bjuder ju på allt det jag tycker om. Keativitet, samarbete, organisering, planering osv. wop wop.
  • Jag skrev årets två första krönikor. Här och här. En av dem angående min konstanta sommarjobbspanik. Once again, any takers?? Snälla ge mej ett jobb.
  • Jag åkte ner till huvudstaden för att gå på inflyttningsfest. Hos Bella. I vanlig ordning catchade vi up om alla större och mindre livskriser. Och spelade såklart in ett nytt podavsnitt, här. I helg får jag träffa henne igen, min one and only partner in crime-queen.
  • Jag blev lakto-ovo-vegetarian och min kropp har aldrig mått bättre. Svulnad och vätska rann av mej i ett enda fjong. Om jag saknar köttet? Nej, inte ett dugg.
  • Där emellan rullar vardagen förbli i form av: föreläsningar, läxor, lunchdejter, kaffehäng, träningar, möten, TV-tittande, squadhäng och de där förbannade diskandet och bykandet. Ja, he va he.
En är ju verkligen inte en fullständig bloggare om ett inlägg inte innehåller bilder (se sarkasmen). Så här får ni något att vila ögonen på.

Ett praktexempel på vad jag underhåller mina vänner (mest mej själv..?) med en vanlig måndagkväll.

Tack och hej!

lördag 13 februari 2016

Bloggbikten: stanken av ren desperation.

Hejsan! Nu hoppar jag på Siljes bloggbikt eftersom jag annars inte skulle våga knacka ner dessa tankar. Here we go.

1. Hur har det nya bloggåret börjat?
Det har varit lite trögt på uppdateringsfronten. Men redan i januari fick jag nytt besöksrekord, på grund av det här inlägget. I övrigt har jag funderat väldigt mycket på det finlandssvenska bloggkonceptet och det har lett till att blogglusten trytit. Men mer om det längre ner.

2. Uppnådde du dina bloggmål under 2015?
Den här bloggen föddes in i bloggosfären under 2015, så några konkreta mål hade jag inte bortsett från att hålla igång bloggandet och att åtminstone få några bloggläsare. Check & check!

3. Hur tycker du att stämningen är i den Finlandssvenska bloggosfären för tillfället?

Bläky, inge vidare, eller vad ska jag säga? Nej, men påriktigt. De "heta debatterna" dyker upp i allt högre takt och alla försöker hänga med i svängarna. Alla ska ha den nyaste fräschaste insikten, alla vill bli utnämnda till det nya stjärnskottet, alla vill komma över nyhetströskeln MEN de drömmarna får inte lysa igenom, aldrig(!) För att döjla våra ambitioner så skriver vi så nonchalanta inlägg vi bara kan, vi kommenterar gulliga peppiga rader (och vi kunde inte bry oss mindre...) och vi fiskar efter länkar hos de stora bloggarna. (Obs, märk min stora överdrift och förlöjligande av bloggkonkuransen)

Källa: Villfarelser

4. Skriver du ”provocerande inlägg” eller om teman som yr upp stora känslor för att öka läsarantalet/Tror du bloggare gör det?
Japp och japp. Jag gör det, många andra gör det, surprise surpirse.

5. Tycker du att det finns någon avundssjuka eller så bland de Finlandssvenska bloggarna?
Någon skulle säkert påstå att mitt svar på fråga tre är någotslags bevis på avundsjuka. Varje gång en bloggare skriver något klyftigt hörs ett kollektivt stön av de andra bloggarna "Vaaarfööör kom inte jag på det där?!?!" Förneka det inte.

6. Vad tror du att är avgörande för att en blogg ska vara ”stor” i den Finlandssvenska bloggosfären?
Att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. En bonus är såklart ett hejdundrande inlägg, men det inte ens nödvändigt alla gånger. Den slutliga boosten kommer om man lyckas flörta in sej hos någon "storbloggare".

7. Tvivlar du någonsin på din blogg?
Hmmm, va? Det beror väl på vilka förväntningar en har på bloggen. Men njä, jag försöker att inte har för stor press på mej själv. Ett tag kände jag att jag måste spy ut den ena djupa, blottande analysen efter den andra. Men det tänket har jag glömt för länge sedan.

8. Publicerar du fler än ett inlägg om dagen på FB gruppen Finlandssvenska Bloggare?
Nope, jag bloggar aldrig fler än en gång per dag. Undantagsvis när jag har bloggat och släppt pod på samma dag. Men det räckas väl inte, näe? (Här är det nyaste avsnittet av Finlandssvenskt Skitsnack, sponsrat reklam av mej själv höhö.)

9. Bekänn vad du önskar vore annorlunda i den Finlandssvenska bloggvärlden?
Atmosfären, ärligheten. Skippa "personangrepp vs. strukturkritik" tjafset, har inte alla fattat det vid det här laget?

10. Och sist men inte minst… Hur går det egentligen med din bloggstatistik?
Den peakar varje gång jag kritiserar, analyserar eller lägger ut mej själv. Topplistan skvallrar om vad ni vill läsa om, just nu är det: kritik, kroppen (mens, bröst, fett), mina bekännelser (sociala fenomen, våldtäkt, alkohol, ångest).

Foto: Julia Björkholm
Här sitter vi och pratar om allt sånt som en inte ens vågar säga högt. Int för att va en hemsk människa, MEN... Ibland är det skönt att få tala om alla de där smutsiga tankarna som snurrar runt i huvudet och nog är lättnaden stor när en får bekräftelsen att en inte är den enda.

Tack och hej!

måndag 8 februari 2016

Tyst som en mus.

Hej på er!
Under helgen besökte jag vår kära huvudstad. Min bästa vän bor där och ordnade inflyttningsfest. Det är då, om någånsin, som en sätter sin rumpa på ett Onnibuss-säte och låter sej forslas till Kampens busstation.

Behöver jag ens nämna att det var svinkul? Näe, jag tänkte väl det.

Men en sak fastnade i mina tankar påväg hem i den något krabbis-unkna bussen. Nämligen det här med sociala skills och stora folksamlingar. Något jag också har bloggat om förr, här. 

Ju mera folk som samlas kring ett bord och ju snabbare samtalsämnena avlöser varandra desto tystare blir jag. Det är som om min perceptuella förmåga upptar all min koncentration och då blir inputen i samtalsämnet frånvarande.

Ju mera ansikten, armar, ben och kroppshållningar det finns att hålla reda på, analysera, tolka och förstå, desto intressantare blir det, men min kropp och mitt varande förvandlas till endast ett par kikare. Jag känner mej lite som en övervakningskamera med extra allt. Mina ögon håller koll på stämingar, reaktioner, lögner, pinsamma tystnader och de missförstådda ultra-ironiska uttalandena.

Känner någon igen sej i det här? Linn bloggade om tysta människor och "smarta personer" för en tid sen. Och jag håller helt med om att de som pratar högst och tar mest plats ofta är ganska, innehållslösa. Ursäkta om någon känner sej provocerad men det här är min genuina åsikt, i en väldigt dra-alla-över-en-kam form. Ja, det finns alltid undantag, jadajada.

Sammanfattningsvis, det är utmattande att agera "mormor som spionerar på grannarna" i större folksamlingar, MEN det är ytterst lärorikt. Jag brukar tänka att jag under en kväll har samlat på mej mera intryck, uppfattningar och hemligheter än den som endast basunerar ut sin egen persona, gudabilden J-A-G.


Den här bloggens foton verkar bestå av endast selfies, så här kom en till. Mest för att visa hur fint jag lyckades matcha brillor och tröja. Citatet är taget ur Vasabladet, deras citatruta är ungefär det bästa som finns på morgonen 07.00.

måndag 1 februari 2016

Bollaverk och bröst löser alla problem (?)

Tjenixen! (frågade efter råd på roliga hälsningsfraser, fick fina förslag, tack Ronja)
Jag lyssnade på Fredrikas måndag suger på X3M imorse och wow vad tillfredsställande det var. Jag flinade stort innanför halsduken när Fredrikas panikartade skrik och hyperventilation ljöd i mina lurar. Nu vet jag inte om jag bör vara orolig över mina psykopatiska/sociopatiska vibbar ... Jag tröstar mej med att Janne också skrattade. Kanske han och jag ses på någon isolerad avdelning om några år, vem vet ... Heh ...

Men över till det jag tänkte förmedla er denna måndag. En fin liten lista över, tja, måndagssaker. De som följt den här bloggen en stund vet att jag älskar listor och det var alltför länge sen jag gjorde en. Så nu kör vi:

  • Städmåndag. Ja, det är väldigt smart att städa på en måndag eftersom alla vet att ju längre in i veckan en kommer desto tröttare och mer stressad blir en. Därför är det skönt att ha de fint och rent där hemma reda i början av veckan. Happy home, happy heart. Nä lol, inga pinterest-quotes är välkomna här! (egentligen städar jag inte heller på måndagar, eller någon dag i veckan, högst en gång på två veckor, vägra housewife-to-dos!)

  • Klä dej bekvämt. Det finns inget mer irriterande än illasittande kläder, på en måndag. Dum nog som jag var imorse tog jag en bröst-skjorta. Ni vet en skjorta som passar perfekt allstans  (nu inser jag att allstans inte ens är ett riktigt ord?!) förutom runt brösten. Alla större varumärken verkar tro att alla kvinnor går runt med A-kupor, gaah... Mitt lifehack är således att haka fast en säkerhetsnål i gluggen som uppstår skjortan, det lindrar blottandet av bröst. För vad är värre än 1/16 av ett bröst, i allmänheten!?!?!?! (free the nipple osv.)

  • Ett annat tips för att lätta upp den tryckande måndagsstämningen är att ta en tur runt huset/lägenheten och galen-dansa. Lägg på en bra/dålig/känslosam/peppig låt och go crazy. Det är som att dra ur stressproppen eller att bli av med all överloppsenergi. Jag valde självfallet Adeles Hello och bräkte på medan mina ~*fitness-protein-banan-instagram-plättar*~ stektes.

  • Vi vet alla att måndagen är den bästa dagen i veckan. MEN ifall inga av dessa tips hjälper er har jag ett sista äss i rockärmen. Se och lär av bildsekvensen nedan.




En hederlig bulle kan lösa de flesta storartade problem. Se bara på blodsockret som steg rekordsnabbt mellan bild 1 och 4, now that's amazing. Kanske SSS-kaffebordet är för tomt. Kanske regeringen behöver lite mera bollaverk för att få jobbet gjort? Hur som helst, om du vill se mer halvtöntiga bilder på min dubbelhaka i diverse liggande positioner ska du följa mej på snapchat: liinahassel.

Häjtå, å glad månda!


bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar