onsdag 30 mars 2016

Snälla vän, sök hjälp.

Likt många andra av mina samtalsämnen börjar även detta med "Jag läste på Jodel för en tid sen, " att någon undrade om depressionen hade tagit hen. Hen berättade att hen inte steg upp ur sängen om det inte var absolut nödvändigt och att hen väntade dagarna i ända på att få gå och lägga sej.
 
Kommentarerna löd enfaldigt "JA, du är deprimerad, sök hjälp, NU!"
 
"Sök hjälp" är ett konstigt uttryck tycker jag. I exemplet ovan så menar ju talaren väl. En vill ge ett gott råd, sök hjälp så blir det bättre. Men sök hjälp kan betyda så mycket mer. Sök hjälp är väl i samma ton som "get a room"? Något en utropar av frustration eller dylikt. Sök hjälp for god's sake.
 
"Du är deprimerad, sök hjälp." Hoppet är redan förlorat och det är bara att kasta in handsken/handduken. Ge upp. Sök hjälp. Put you hands up in the air and get on the ground.
 
Du försökte leka med livet men nu har du förlorat. Golit vann och David blev stenad. Du lekte Jesus men återuppstod aldrig, inte ens på den sjätte dagen.
 
Sök hjälp.
 
Precis som sök-hjälp-kören på Jodel kunde jag lätt identifiera symptomen av depression i Jodlarens beskrivning (jag har såklart ingen licens att göra det, men ändå...) Jag anslöt, utan att blinka, till kören. Snälla vän, lägg dej på en divansoffa och gråt i fosterställning. Är det inte vad en föreställer sej att en gör när en söker Hjälpen med stort H?
 
Sjukdomar tenderar ofta att börja klia på ens egen hud när en hör om dem, det sätter igång en introvert inspektion. Även jag började spekulera. Jag snuddade vid tanken jag länge nosat på i svaga stunder. Är jag deprimerad? Ska jag också söka Hjälpen? Va?
 
Näe, jag har aldrig sådana problem. Mitt liv är ju så innerligt stabilt och gråblaskigt. Deprimerad, jag? Nej, nej inte riktigt. Mitt soffliggande varar kanske i fyra-fem timmar per dag, inte alla tjugofyra.
 
Men vad är det då som får mej att ändå tänka tanken? Nu är det till och med en aktiv tanke. Den finns där, den skaver och jag accepterar dess existens. Det är nog mitt varande som skaver. Att jag bara är, så ofta. Jag är så mycket och gör så lite. Så lite som det bara krävs.
 
Är detta varande en bra eller en dålig sak då? Jo, det finns nämligen åtminstone två lag i den debatten. Ett lag ropar carpe diem så högt deras struphuvuden tillåter. Gör något av ditt liv. Fånga dagen. Lev, upplev, upptäck. I det andra laget står några upprörda feminister (här generaliserar jag, det behöver såklart inte gälla alla). De avskyr "duktiga flickan" idealet som berättar åt oss om vad, hur, när och hur mycket vi ska göra. För att duga. Duktiga flickan duger bara då hon dyker ner i dårskapet av oändliga uppgifter.
 
Carpe diem-tavlor, -kuddar, -täcken, -filtar, -tapeter, -burkar, -plankor och -mattor vill jag ju helst bara spy över. Shabby chic ger mej kalla kårar och hurtbullar ger mej magont. Så hellre väljer jag det motsatta. Att försöka hitta mening och betydelse i något som är frikopplat från prestationer. Men hur ska en göra och var ska en leta? Ja, det vet jag inte än. Time will tell eller ögonparet mittemot divansoffan som tittar på mitt rödgråtna ansikte.


källa: IG @villfarelser

Den här texten skrev jag för två månader sedan, då vågade jag inte publicera den eftersom den kändes för personlig. Men nu när jag har fått lite distans till den så kan jag konstatera några saker: 1. det här är nog bara en blandning av vårtrötthet och en never-ending flunssa 2. botemedlet är vänner, motion, kreativt skapande och självdiciplin (vilket verkar vara ett totalt främmande koncept för mej, just nu). Over and out. (Creds till dej som orkade läsa hela min harang, grattis!)

torsdag 24 mars 2016

Den mystiska mensen 3.0

ÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄH, JESS!!!

Nu hörni, nu är allt bra igen. Den här triologin kommer till ett slut. Den mystiska mensen är inte längre mystisk. Den är klar, klar som korvspad. Fattar ni, det är över nu. Fastän resan har kommit till ett slut betyder det inte att vägen var rak och kort. Nej huhhu, ännu på slutspurten kom en massa hinder från höger och vänster.

Jag kan walk you through it. Efter det nedlåtande och skrattretande samtalet från Studenthälsans gynekolog (läs här) så ringde min kära mamma och sa ungefär såhär, "Nu Lina beställer du en tid till privatläkaren igen, så du får ett ordentligt svar. Ring nu." Sagt och gjort, jag ringde till Diacor och fick en tid följande vecka.

Läkaren såg troligen desperationen i mina ögon och gjorde en till undersökning. När ultraljudsstången (?) pokade på min högra äggstock blev det tyst, så tyst. En stor rynka bildades på läkarens panna. Det är nu jag dör, tänkte jag. Det är nu jag har grand fyra av någon cancertyp. Det är nu jag dör.

Sekunderna tickade och rynkan blev bara djupare. Det är nu jag dör.

Efter vad som kändes som en evighet slappnade läkaren av, "Det är inget allvarligt." Sedan förklarade hon att hon denna gång hittade flera klumpar än förra gången. Tydligen är det normalt att ha ca tio klumpar men min äggstock var fylld av många, många klumpar. Jag vet fortfarande inte vad de där klumparna är, just det ordet sades på finska. Så jag nöjer mej med att kalla dem för klumpar.

När undersökningen var klar och den läskiga ultraljudsstången låg på bordet igen fick jag ett ömt och lugnt tal framfört till mej. Ett tal som en bara ser på TV. Läkaren förklarade med så fluffiga ooch mjuka termer så att budskapet nästan flög förbi mej. Kort och gott är det klumparna som rubbar min menscykel till något obefintligt. Det betyder att även att jag inte kan bli gravid utan hjälpmedel. "Men oroa dej inte, det löser sej nog. Sen när tiden är inne."

Så, troligtvis får jag leva menslös hela mitt liv. WOOOP. Fatta glädjen. Men de där skitsprutande skrikvarelserna får jag kämpa för. Om jag någongång vill bära runt på en sådan. Time will tell.

To be continued, never again.

måndag 21 mars 2016

Livet är en fest.

Eftersom en bild säger mer än tusen ord och jag har noll tid att skriva intressanta, halvfjantiga inlägg så får ni en drös med bilder i kategorin "vad har Lina gjort under helgerna som gått?". Dessutom har jag slutat shamea vardagsbloggar, så det här är väl ett försök att trycka in ett hederligt vardagsinlägg.

Låt om oss börja tre (?) helgar tillbaka. Då var det Melissa Horn keikka i Vasa och jag och Bella var hyperexalterade. Vi fick asbra sittplatser, tårarna rann hysteriskt och gåshuden var konstant. 5/5 halvnoter på den upplevelsen. Efteråt festade vi med nya bekantskaper, blev fnittriga och fulla, men när händer nu inte det va?


Helgen efter bar det av till nordligare breddgrader, nämligen Ruka. Solsken, pudersnö och sjuka ben. Vi levde enligt skidsemesterns traditionella motto: en minttukakao i backen, en öl till maten och vin framför kvällsbrasan. Finns det en mera finländsk vintersemester än det? Näe.


Förra helgen kunde väl ingen missa att det var Pampasnationaldag? Dessa två bilder är enda bevisen på att helgen faktiskt existerat. Peppad var jag, shitfaced blev jag, trött är jag idag. Jag kommer dock aldrig att bli en av dem som överlever en fylla som varar i åtminstone tre dygn. "Hur i helvete klarar folk av detta?!" tänkte jag medan jag återhämtade mej under filten med en Tove Jansson bok i handen.  


Summa summarum, jag har haft väldigt spännande och händelserika helger. Vi finnar super alldeles för mycket. Jag har verkligen 0% viinapää. Mina vänner är bäst, men livet kan inte alltid vara en fest (framkrystat rim ... )

Nu måste jag sluta undvika alla kilometerlånga uppgifter som ännu är ogjorda and get back to business. Häjtå.

(Bildcred till Bella, Jennie, Cindy, mamma och Benjamin.)

fredag 11 mars 2016

Att göra feminism

Att göra feminism är att...

... sitta precis så brett som en själv finner bekvämt på bussen.

... låta bli att skratta åt de skämt som inte är ett dugg roliga.

... säga ifrån varje gång någon gör sej roligt över kön, ålder, etnicitet, sexualitet osv.

... inte döma människan som pratar med dej på gatan.

... bli helt helvetes arg på svenska YLE:s kommentarsfält.

... älska sin kropp och förstå vilka strukturer som försöker förtrycka den.

... bränna sin BH, mascara och sitt shampoo om det känns rätt.

... se olika förtryckta grupper, också djur. Då blir en troligvis vegetarian/vegan.

... inse att sexualitet är flytande, också ens egen. Go wild and crazy!

... låta ens kroppshår växa, för att hyvlar kostar och skär upp ens hud.

... bär kortkort kjol eller kostym, för att kläder ska inte vara könade.

... kräva samma lön som ens medarbetare.

... reglera ens språkbruk på ett normkritiskt sätt.

... två partners tar ut lika mycket föräldraledighet.

... gråta och skratta när en vill, för att känslor är inte olika beroende på kön.

... söka framgång i ens karriär, för att en chefsposition kräver inte en snopp.

... säga "Vad heter hen?" till föräldern av ett barn i rosa kläder.

... fråga "Har du en partner?" istället för "Har du en pojkvän?"

... välja "tandkräm för män" för att den är 23% billigare än den för kvinnor.

... se över sina svärord.

... inte fejka en orgasm.

... göra Bechteltestet på varje eviga film, för att det går per automatik.

... räkna statyer med blottade snoppar i stadshuset. Mest för underhållning.

... berätta när en har mensvärk och undvika "jag har lite magont".

... ibland gå på herr-WC bara för att make a statement.

... ständigt förklarar varför en INTE hatar män.

... inse att hela världen är ganska fucked up och att kön är ungefär den sämsta hitte-på-grejen någonsin.

... inte le så jävla stor på varje bild bara för att se söt ut. Who's the boss?


Listan kan göras evighetslång. Hur gör du feminism i vardagen?

måndag 7 mars 2016

När utbildning är en klassfråga.

Alltså kan vi prata om nedskärningar, än en gång. Den som ligger mej närmast om hjärtat är studiestödsfrågan, obviously. Jag kan banne mej inte förstå överhuvudtaget varför SSS tycker att det är den rätta vägen att gå. Att gå rätt ut för stupet där vår väldfärdsstat rasar ner och krasch landar (ursäkta överdriften, men jag är förbannad). Jag är så förbannad att jag inte har orkat läsa alla detaljer om de planerade nedskärningarna men tre saker har jag åtminstone snappat upp. 1. Att studiestödet ska sjunka med ca. 75 (?) euro per månad. 2. Att vi får färre stödmånader. 3. Att kravet för att få studiestöd höjs från 45 till 50 studiepoäng per läsår.

Mina nerver brinner och mina tårar rinner på grund av två följder som troligen komma skall av de här åtgärderna. Dels leder nedskärningar i pengasumman till att färre människor ens har råd att studera. En har kanske inte råd att flytta till den stad där ens utbildning är belägen och en tvingas att välja något annat alternativ som ligger närmare hemorten. Om färre människor inte har råd att studera kommer ju andelen lågutbildade stiga och således växer de lägre samhällsklasserna (fria spekulationer på G här, jag är ju ingen statsvetare eller spågumma), vilket inte är önskvärt, eller vad säger ni?

En annan jobbig punkt i den här "reformen" är ju de indragna stödmånaderna och det förhöjda kravet på studieframgång. I dagens läge är köerna kilometerlånga till den mentala vården vid studenthälsan (Lina Frisk skriver så bra om detta, läs här) och alla bibliotek och studiesalar ryker av stress. Dagligen får jag höra om krämpor av alla dess slag, fysiska och psykiska, som slår ut mej och mina vänner en efter en. Wow, det låter nästan som något hyper-smittsamt virus.

Men ja, om Finland behöver pengar så måste vi väl spara någonstans. Även fast det resulterar i en utbränd, deprimerad medel- och överklass och i den växande arbetarklass utan tillgång till högre utbildning och livsstandard. GAH.

Här kommer några konkreta, väldigt vetenskapliga bevis på att studietakten redan är väldigt hög. Så hög att den framkallar häpnanstäckande, oroliga och ytterst flummiga snapchat-bilder.




Förlåt för många ansikten av moi. Och för väldigt gryniga bilder. Men hej, vem hinner fixa studioljus när en har mängder av uppgifter att plöja igenom och mängder av klagande snapchats att skicka?!

Mitt pärttande är nu officiellt över. Över och ut, häjtå.

onsdag 2 mars 2016

Hipstern på gatan.

Jag brukar säga att jag tänker mycket när jag går. Annars blir jag uttråkad. Jag brukar skämta om att jag gör upp spreadsheets i mitt huvud. Tabeller över människors skoval i förhållande till temperaturen. Tabeller över människors väskor. Stora eller små, ryggsäck eller axelväska.

Idag gjorde jag inga spreadsheets. Idag lät jag mej förundras över det jag såg. Jag förundrades över en isplätt som ett killgäng halkade på, alla efter varandra. Jag förundrade mej över en flyttgubbe som bar en madrass över axel med ena handen och några lister med den andra. Jag förundrades över killen med den väldigt urholkade hipsterstilen, mössan, byxbenen och ryggsäcken. Jag förundrades över byggkarlarna på taket som såg rakt in i mitt badrum. Jag förundrades över den cool fotbollkillens gångstil, att den var så beskrivande.

Men det var så många saker jag inte förundrades över. Den muntra kvinnan i kassan. Den underbara kjolen som hon framför mej på gatan bar upp så träffsäkert. Den snabba och målmedvetna damen med rullatorn framför sej. Den lilla tjejen som blev skadeglad när hennes bror sprang långsammare än henne. Varför förundrades jag inte över dessa personer, va? Kanske för att de inte får plats i det offentliga, den yta som de egentligen har blivit tilldelade.  Utrymmet faller i någonannans händer istället. Kanske det rent av är giriga händer som rafsar åt sej, av hela kakan.

Imorgon ska jag dedikera mitt spreadsheet åt tanter, flickor, damer och kvinnor. Åt deras skor, väskor, mössor och miner. Jag ska räkna raka ryggar och framåtriktade blickar.

Hon som gick barfota med gula flipflops i den ena handen och lila crocs i den andra.

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar