onsdag 25 maj 2016

Den vandrande snorproppen.

Hej på er!

Nu är polleninvationen in på sin sista spurt och jag kan inte vara lyckligare, eftersom det betyder att jag är inne på min sista sjuklingsrunda för denna vår. Fatta, jag står inför en sommar utan snor, bultande ansikte och bristande luktsinne (!)

Vad jag egentligen vill säga är:

1. En blir så himla självisk när en är sjuk. För att inte tala om ynklig, ni är väl alla bekanta med "the man flu". På 100 % vetenskaplig basis (alltså mina egna subjektiva upplevelser, hehe) kan jag påstå att vi alla drabbas av the man flu, åtminstone någon gång. (Kan vi snälla också ändra namnet, till t.ex. the people flu, the flu all peolpe catch occasionally)

2. Om en är sjuk, oberoende bakomliggande orsak, så kan en bli så förbannat provocerad av allt detta positivitetstänk. "Meditera lite, ändra din kost, tro - så går det nog över." Till det kan jag bara säga: jag har försökt och misslyckats. Varken zonterapi eller hela sortimentet ur Life-butiken kan rädda en (skolmedicin for life!). Nu vill jag inte trampa någon på tårna, tro mej. Jag fattar att en positiv omvaro är det bästa alternativet i vardagen. Men inte i alla lägen. Caroline skrev ett fint inlägg om det och Pernilla skrev om svårt sjukas tankar. Medan jag själv sitter här i min femte febertopp+bihåleinflammation för den här våren så kan jag inget än beundra Pernilla, vilken kämpe du är!

Nu vill jag inte vara den som sitter omringad av snoriga näsdukar och tycker synd om mej själv, men ... Äh, who am I kidding, jag är precis den personen nu. Efter att jag har suttit här i mitt snorfort i nästan två veckor per månad så inser jag ju hur mycket tid, energi, jobb, studier, träning, roligheter och liv som jag har gått miste om. Allt på grund av ofungerande bihålor som aldrig vill samarbeta med resten av min kropp. Kom igen bihålor, jag la mej under kniven för er skull för 18 månader sen, and this is how you treat me!

Ni kan ju fatta hur löjligt det känns, att inte kunna eller orka jobba/leva normalt p.g.a. några gångar och hålor i ens ansikte. Liksom, vad är ens bihålor tillför?! Bi(as in, extra/onödiga/dubbla) - hålor(as in, tomma utrymmen). Det känns lika patetiskt att stanna hemma från jobb och studier för att ens bihålor är inflammerade som att en skulle sitta i rullstol för att en brytit ett lillfinger. Med andra ord, väldigt patetiskt.

Inte nog med att mitt "sjuktillstånd" är patetiskt har jag även fallit mellan vårdklyftorna hela våren. Studenthälsans helfinska personal, otillgängliga journaler, evighetslånga vårdköer och hälsovårdsstationer som vägrar ta emot mej. Som gräddet på glassen (ja, för att vem äter grädde på mos?) så har kommunala/statliga läkare varken tid, ork, resurser eller kunskap för att hjälpa mej. Åtminstone inte längre än till ett antibiotikarecept.

Hohho, hör ni vilket enorm rant jag har på gång? Det är bäst jag tar och lugnar ner mej en stund.

The face you make, när en läkare tar en på allvar och vill hjälpa dej. Is this the real life, is this just fantasy?

Sådär ja, nu har jag gjort en spellcheck och fått lugna ner mej lite. Men här kommer jag nog att avrunda min rant. Jag har nämligen ett tal att skriva. Ni vet det där talet en bör framföra till läkaren för att få fram precis alla aspekter och problem, så att en blir tagen på allvar. Talet vars respons alltid är "okej, men det är bäst att du far hem och vilar i fem dagar. Kom tillbaka om det inte har blivit bättre inom tjugo dygn (läs: fem, jag överdrev lite där)" Hett tips: för att öka trovärdigheten i ditt tal, klä dej i smutsiga joggare, sminkrester under ögonen och skitigt hår i en slarvig hästsvans. Så att du ser riktigt SJUK ut. Tro mej, det fungerar vid åtminstone hälften av alla läkarbesök.

Nu måste jag hämta mera näsdukar, häjtå.

tisdag 17 maj 2016

Ibland blir det fel.

Ibland (läs: mest hela tiden) så går jag och gör grejer utan att tänka efter den där tredje gången. Ni vet, en idé låter alltid fantastik den första gången, och helt vettig ännu den andra gången, men det är den tredje gången som en kan ta anstånd och granska idén ordentligt. Inte alltför ofta så kommer jag endast till den andra granskningen och tänker bara: jamen vi kör, det här är briljant! Även denna gång så tutade och körde jag lite, lite för snabbt. Eller ursäkta, jag fotade och skrev lite för snabbt. Jag talar såklart om mitt förra inlägg i den stora kroppsdebatten.

Efter publiceringen så berättade magkänslan om för mej att det var något som inte stod rätt till. Den tredje granskningen satte igång, men kom aldrig till ett slut. Jag kunde inte lägga fingret på vad som gnagde gällande inlägget.

Sedan började responsen komma och den endast i positiv bemärkelse. De som hörde av sej tackade och peppade för ett bra inlägg. Kanske det blev rätt ändå?

Men sen kom söndagen och jag fick en förklaring på vad som hade gått sett. Eller åtminstone lite snett, ur en del synviklar. Linnea bloggade om den plötsliga vändningen i debatten (stort tack till att du så ofta orkar ta debatter på ditt sansade och pedagogiska sätt!) och jag kände mej skyldig och illa tillmods.

Helvetes jävla skit, varför insåg jag inte detta själv? Att jag med min input i debatten tog rampljuset av något mycket viktigare. Fuck.

Efter en dag med dåligt samvete började jag fundera igen. Kalla det för en copingstrategi eller ett löjligt försvar men en måste bota sitt samvete på ett eller annat sätt. So here it comes.

1. Förlåt.

2. Förlåt igen, jag lovar att tänka ända till det där nödvändiga livsviktiga tredje varvet, nästa gång.

3. Jag förstår att det är inte min sak att föra vissa debatter och att uppmana andra att bara ~*älska sin kropp*~ är naivt.

4. Men om jag kan föra någon debatt så är det ju den för de normalsmala som ändå inte passar in i normen. För de som har ett "underviktigt" BMI som ändå springer på löpband, drar in magen och undviker speglar. Enligt min logik så kan vi väl omöjligtvis uppnå en samhällelig fettacceptans om inte ens de som ligger närmast normen kan accepterar sej själva, eller är jag ute och cyklar nu? Snälla rätta mej i så fall. Ett realistiskt tillvägagångs sätt är väl ändå att försöka bredda eller öppna upp normen lite i taget för att undvika det naiva "alla kan väl bara acceptera och älska sina kroppar så är problemet löst".

5. Jag ångrar inte mitt inlägg till 100% eftersom det fick en positiv inverkan på åtminstone en typ av människor och sålänge jag kan peppa andra och öppna upp för diskussion så har jag väl gjort någonting rätt. Så ...

6. ... tack till de som gett positiv feedback och som fick någonting gott utav inlägget och en innerligt förlåt och ursäkta till de som kände sej exkluderade, förbisedda eller förbannade.


(Oskyldigt slänger jag in en kattbild för att ... internet älskar katter? Diesel får agera som den sista fredsmäklaren, hehe.)

torsdag 12 maj 2016

Beachbody - ingen cencur.

Kroppsdebatten tog fart även den här försommaren (läs t.ex. ellen, linn, linnea, ingela, ziio, pernilla och caroline för olika infallsvinklar) och jag kan inte hålla tyst heller. So here we go, min bildserie som undersöker kroppen. Verklig som framkallad, neutral som tillgjord.

(Och ja, jag är medveten om att min kropp faller innanför smalhetsnormen och just därför kan jag publicera det här. Kolla Ingelas inlägg för att få den längre förklaringen.)


Jag befinner mej i en "normalviktig" kropp, det vet jag. Men precis som många andra har jag en föreställning om att jag ändå är tjock, eller åtminstone inte tillräckligt smal/muskulös/tonad. Komplex av alla dess slag har följt med mej ända sedan lågstadiet, mest hat har min mage fått ta. Varje dag försöker jag älska och acceptera min mage och hela min kropp.

Ibland får jag kommentarer om hur perfekt kroppsform jag har och hur lyckligt lottad jag är som har en platt mage OCH fina, stora bröst. Då brukar jag svara att jag är ett proffs på att 'skapa' den perfekta kroppen. T.ex. som på bilden ovan, jag drar in magen per automatik i alla offentliga sammanhang. Tänk, hur kan en orkar dra in magen ständigt, flera timmar i stäck?! Det här är förstås något jag försöker sluta med, men en vana som har pågått i 10 år är svår att bryta.

Trick (more like, förbannelse) nummer två - göm de hatade kärlekshandtagen: dra upp resåren för en markerad midja ala Kylie Jenner. But kids, snälla gör inte det. Ni inser ganska snabbt var skavsåren uppenbarar sej efter ett sådant troslyft.

Nämen titta, om en bara sträcker på sej och fångar kroppen ur rätt vinkel är en mitt i allt fit. Det kallas illusioner min vän, illusioner. Är det här inte sååå alla fitness-instagramkonton ever?

De där förbannade trosorna som aldrig sitter rätt. När ska boxers erövra de helvetiska briefsen?! Hur många gånger per dag tror ni att rörelsen till höger utförs? Varje gång en stiger up? Varje gång en lägger den ena foten framför den andra? 1000 gånger/dygn?

En kille frågade mej om jag hade varit överviktig eftersom jag har så mycket tigerränder på min rumpa. Jag räknade till tio och förklarade sedan pedagogiskt att ungefär alla (åtminstone kvinnor) har tigerränder. Det är bara ett tecken på att puberteten dundrade fram i 120km/h. 

Det där som inte får synas på en 'beachbody'. Det där som alla har men ingen visar. Det där som 10-åriga jag ville klippa bort. Magkorvarna.

Who run this world.

America's next top model lärde mej att armhålan var den fulaste delen på en kvinnokropp. Jag förstod inte hur de resonerade. 

Bild 1: Hur alla sitter på stranden för att undvika osmickrande kurvor. Bild 2: Hur alla egentligen vill sitta. Hur alla ska sitta. Det här får bli året då jag slutar sträcka på magen vid alla strandbesök, är ni med mej?

Till alla dom (tidningen Frida, Cosmo, Allers osv., reklamer, vänner, bekanta, obekanta, pojkar, flickor, män, kvinnor, mammor, pappor, TV-kroppar, klädindustrin, träninghysterin och alla andra)  som har sagt att min kropp, din kropp, alla kroppar alltid är för tjocka, fluffiga, mjuka, fladdriga, kroviga och fula. Fuck off. *mic drop*

tisdag 3 maj 2016

Blått hårsvall, vapp och 20 år.

HEJ! Min glädje berättigar användningen av versaler, tycker jag. Saker händer, vädret vänder till det bättre, terminen är slut och allt är underbart. Så här får ni en update av läget, också kallat livet. Folks, de e gött nu!

Blev det för glättigt nu, va? Nå, let's get to it.


Titta! Hur coolt är inte blått-rött kombinationen? Jag hade lovat ut mitt huvud som hårmodell vid Hairhouse i Gamla Vasa. När "bossen" hade gett utlåtande om mitt hårs öde blev jag lite besviken. Jag hade ju hoppas på att de skulle klippa av hälften och färga det i alla världens färger. Men efter hela proceduren var jag supernöjd! Jag har verkligen att tacka Sara, hon ser alltid till att kalufsen är flawless när jag spatserar ut ur salongen, tack!

Bilden till vänster är Jennies, hon längst fram, hej Jennie!

Vapp! Åbovapp! Min fucking 20årsdag! Det var mest: skål, dans, sång, vårskrik och skratt. Ni hör ju hur överlykligt glad jag har varit den senaste tiden. Dagen efter kändes det som om jag åldrats minst 10 år över en natt. Men det var väl mest skumppas förtjänst. hehe.


Påväg till kvällsfesten tvingade jag the squad att ta den klassiska "hoppa och gör krejsiga poser"-bilden. Sagt och gjort, dagen efter hittade jag minst 20 bilder av detta ögonblick. Underbart, har jag sagt att det var ett lyckat dygn ännu? Nä?

Nu är det en ny vecka och jag har redan bränt min arm i vårsolen och avverkat mååånga kilometer på longboarden. Nästa äventyr bär av till Ruissalo, imorgon, i plus 20 grader, solsken, på cykel. Jaaaaaaaa, säger jag bara.

Ja, och nu när jag har gjort er sällskap på de dödligas sida (+20 människor) så införskaffade jag en cykelhjälm. Det om något är ~*ansvarsfullt*~ fastän jag kände mej som en stor tönt. Helt "vuxen" är jag ju ändå inte, (verkligen inte!)

Det var den updaten, tack för mej, häjtå!



bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar