torsdag 29 september 2016

Att kippa efter luft.

Lathet måste ju vara ett av de vanligaste personlighetsdragen. Har ni någonsin hört nån säga: Och jag e verkigen inte lat! Aldrig att jag sku ligga i soffan en tisdagkväll och stirra mej blind på Netflixskärmen!" Nä, att vara lat måste ju vara ett av de mest frekventa uttrycken tillsammans med jag har dåligt lokasinne, jag tycker om att resa och jag älskar mat. Dessa fraser är ju så urpumpade att de helt tappat sin betydelse. Jämför till exempel med gårdagens trevlig, snäll och omtänksam. Om alla är det är igen det.

Men det var inte ofta förekommande beskrivningar av jaget som jag tänkte skriva om. Nej, det var ju varför denna otroliga lathet finns och är den ens tills nytta?

Om jag talar för mej själv så är det det där med att komma igång som är svårt. Att börja städa, att börja läsa, att börja skriva. Just nu verkar det som att det är just de här tre sysslorna som mitt liv kretsar kring. Läsa, skriva, städa. Och sen det självklara: äta, sova, bajsa.

Jag har en klart syn på precis vad som måste bli gjort. Hur mycket, hur snabbt och tills när. Men ändå jobbar min kropp frenetisk med att nåla fast mej i soffan, sängen eller golvet om det riktigt vill sej. Varför tävlar hjärna och kropp så hårt emot varann? Varför kan de inte ta varandra i hand och leda mej till dammsugaren?

I dagarna när det mest intressanta i bloggvärlden är Linns vardag som sjukskriven, kan jag inte låta bli att dra paralleller. Jag undrar över om soffbunkring beror på en annars ganska prestationskrävande vardag. Kanske försöker kroppen säga åt mej att sitta ner, ta det lugnt och samla kraft. Om så är fallet säger jag tack lilla kropp, tack för att du tar hand om mej. Då gäller det bara att få hjärnspökena att sluta piska mitt samvete varje gång jag drar filten över mej och trycker på play.

Som jag kanske nämnt i ett tidigare inlägg så var början av sommaren en enda lång utandning. När jag landade i Vasa efter vappen och hade en hel månads ledighet framför mej så tog kroppen tag i hammaren och spikade ner mej ännu hårdare i sängen. Det första studieåret hade satt sina spår och jag vara okapabel till en enda tanke utanför äta, sova, bajsa.

Och huhhu sådant dåligt samvete jag hade. Och huhhu så jag skämdes. Jag skämdes för mamma och pappa som måste se mej zombiewalka från säng till soffa. Måndag till söndag. Ibland låtsades jag sysselsätta mej (gå in i ett annat rum och påta på diverse ting) för att slippa se mammas besvärade, medlidande blick. För att slippa frågan: Ska du inte göra nåt idag? Ska du inte... Ska du inte... Men när diskmaskinen, tvättlinan och ett halvhjärtat gympass tömmer dagens enerigförråd så finns det inget rum för kreativitet, social samvaro eller andra måsten.

Så när sommarmånaden närmade sej sitt slut och jag visste att jobbet låg runt hörnet så var det bara att avsluta hede löjpase (som någon österbottnisk farbror eller faster som bojkottar psykisk ohälsa skulle säga) och börjar baka kakor på rullande band till Vasaborna. Och visst hjälpte det. Visst tog jag mej upp. Kanske inte enda upp till ytan. Men jag räcktes dit om jag använde ett bamburör att andas genom.

För att make it til' you make it behöver du: en dusch, smink, blommiga kläder och en stort tillgjort leende.

Ibland simmar jag ryggsim i en spegelblank sjö och ibland är mitt bamburör så långt från ytan att en inandning gör mej vimmelkantig (som när en länkade ihop sugrör efter varann på barnkalas och tävlade om vem som kunde sug upp cokis med längst rör).

Igår var det medelålders människor som tappade sitt bamburör. Idag är det halva universitetet som rusar runt och kippar efter andan.

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar