tisdag 18 oktober 2016

Pretentiös prosa eller poesi - pfft.

Höstmörkret kryper sej på, närmare. Omsluter kroppen och tvingar ögonen att utveckla ett obefintligt mörkerseende. Vi läser Onda boken i en litteraturkurs och jag känner hopplösheten och icke-existensen gripa tag om mej. Jag söker fram Melissa Horns album fullt medveten om att det är att välja tårar framför skratt. Jag går på en författarträff och lyssnar på ensamheten och det eviga vardagskriget. Jag sneglar på ett par snälla ögon men vågar inte sjunka in i något nytt.

Jag stör mej på att så mycket är obekvämt. Kläder som skaver. Armhålor som alltid har utlösning vid fel tillfällen. Huden som kliar. Vinden som biter tag i allt nedanför kjolfållen. Nyckeln som aldrig låter sej vridas om på första försöket. Personer som säger saker en inte vill lyssna på. Dammtussar som envist växer i hörnen fastän ingen orkar bry sej. Klockan som rytmiskt tickar när en vill stanna upp och andas. Texter som aldrig uppfyller den ursprungliga idén.

Höstmörkret kryper sej på, närmare. Spegeln ljuger ständigt oberoende hur länge en stirrar. Vi läser Onda boken, det kryper i skinnet och spegel ljuger alltid. Jag lyssnar på Melissa och fångas upp av det allmäktiga ögat som säger mer är tusen ord. Mer är en bildtext som tragglar sej fram i tre obegripliga stycken.


Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar